Asylstafetten är en lång protestmarsch för en humanare flyktingpolitik och har genomförts varje år sedan 2013. I år vandrar stafetten mellan Jönköping och Stockholm. På tisdagen nådde ett 30-tal vandrare Mjölby. Gruppen är en blandning av asylsökande, de som fått uppehållstillstånd och andra engagerade.
– Jag tänkte att alla problem skulle försvinna när jag kom till Sverige. Så blev det inte, säger Farhad på svenska.
Farhad har bott i Sverige i fem år. Han är asylsökande utan några rättigheter. Men han tycker allt är bättre än att återvända till hemlandet. Farhad har deltagit i Asylstafetten varenda år.
– Asylstafetten ger oss möjlighet att berätta våra historier för svenskarna och vad som händer om vi måste återvända till Afghanistan. Kritiserar man landets normer är straffet döden, säger Farhad.
Hossein kom till Sverige 2015 och bor på ett flyktingboende i Ödeshög. Sista gången han såg sin familj var i Kabul. I dag vet han inte var de är.
– Migrationsverket säger att det inte är krig i Afghanistan. Men jag ser på Youtube och Facebook att det är mycket krig. Bomber smäller, säger han.
Tania Sincic, född i Mjölby, är en av dem som planerat Asylstafetten.
– Vi har inte mötts av någon negativ respons än. Det är skönt. De flesta vi träffar är nyfikna. Jag hoppas att stafetten kan skapa en positiv känsla. Ett bevis på att alla inte är rasister eller onda, säger Tania.
Hon är bekymrad över höstens val och Sverigedemokraternas framfart.
– Jag tror att det största problemet är att för få människor träffar flyktingar. Man tycker och har åsikter. Men få har pratat med dem och hört deras historier, säger hon.
Hon tycker att synen på flyktingar skiljer sig mellan större och mindre städer.
– I Mantorp finns det knappt några invandrare. Vissa människor har aldrig träffat en invandrare under hela sin barndom. Det är inte konstigt att människor blir misstänksamma då. Jag tror på fler personliga möten mellan flyktingar och svenskar, säger Tania.
Marta och Rikard Johansson är på plats för att lyssna på killarnas historier. Med sig hade de frukt och vatten.
– Det är ett viktig ämne, säger de.
För de ensamkommande killarna har Asylstafetten blivit som den familj många av dem förlorat.
– Vi hjälper och stöttar varandra. Och så har vi roligt ihop längs vägarna, säger Farhad och Hossein.