Det har Monica Dahlroos och Bert Schön gjort. För nio år sedan anmälde de sitt intresse att bli fadder, eller flyktingguide som det kallas nu, för ett nyanlänt ungt par från Burundi och Rwanda.
Richard Nsabimana och Dominique Murekeyisony kom till Sverige från en krigshärjad del av södra Afrika. Sina föräldrar hade båda förlorat.
– Vi var desperata när vi flydde från kriget. Vi kände ingen här och vi visste inte om vi skulle bli accepterade i Sverige, berättar Richard.
Genom Mjölby kommuns mångfaldsstrateg Sly Agouda, själv från Togo, blev de två paren presenterade för varandra. Monica och Bert minns deras första möte.
– Det var en träff med många faddrar och flyktingar. Vi var vid Skogssjön och hoppade säck bland annat, skrattar Bert Schön.
Det mötet blev så omvälvande att de sedan dess har firat varje år som minne av den dagen, den 10 maj.
– Ja, det blev kärlek vid första ögonkastet, kan man säga, lägger Monica till.
– En jättestor grej för oss att vi fick kontakt och blev vänner, tycker Richard.
Efter det har det blivit mycket umgänge. De har rest tillsammans. Richard och Dominique har blivit guidade runt i Sverige och sett Öland, Värmland och Västkusten. Monica har varit på två resor till Afrika och besökt Rwanda ihop med Dominique.
– Vad svenskar vet om Burundi och Rwanda är att det varit ett folkmord. Sen är det stopp, menar hon.
Fadderuppdraget har varit minst lika givande för Monica och Bert som för Richard och Dominique.
De senare har kunnat få praktisk hjälp, med språket förstås, och med läxläsning när de utbildat sig. Richard har gått en svetsutbildning och jobbar i dag på Väderstad-verken. Dominique pluggar till biomedicinsk analytiker vid högskolan.
– Vi skjutsade Dominique till sjukhus när hon skulle föda Alvin och jag var med på förlossningen när Andy föddes, berättar Monica.
I dag är hon och Bert fullvärdiga ersättare för de mor- och farföräldrar som inte finns kvar.
– Barnen kallar dem för farmor och farfar. De blir alltid glada när de blir passade av dem, säger Dominique.
Bert och Monica är en del av familjen, tillsammans med sina egna barn och barnbarn. Jul och nyår och andra högtider firar de ihop. Dessutom får de vara med på en hel del burundiska fester. Det finns en ganska stor grupp Mjölbybor med burundiskt ursprung och de träffas gärna, lagar mat, dansar och umgås.
Sly Agouda tycker att de båda familjerna är ett perfekt exempel på integration.
– Invandrarna kan inte själva klara av att integrera sig. Jag vill be Mjölbyborna att ställa upp och engagera sig. Nu kommer det många flyktingar från Syrien. De vill inget annat än att bidra till att utveckla vårt samhälle. Vi ska vara stolta över att de valde Sverige, tycker Sly.
Därför har han startat ett projekt för att få fler Mjölbybor att bli flyktingguider. Cirka 15 har anmält intresse utöver de 40-tal som redan finns i kommunen.
– Jag kan verkligen rekommendera det. Man lär sig så mycket. Man ska inte vara rädd för att släppa in en flykting, säger Monica.
Hon menar att svenskar innerst inne är nyfikna. Men samtidigt lite rädda för det främmande och för hur man ska bete sig. Sly håller med.
– Möten berikar oss. Vi lär oss om våra fördomar.