När Eina och hennes familj flyttade till Motala på 1950-talet var det ont om lägenheter på orten. De anmälde sig då till Bostadsstiftelsen Platen som i februari 1955 kunde erbjuda en trea i kvarteret Facklan på Storgatan.
- Vi trivdes från första början. Här fanns många barnfamiljer, minns Eina som själv har en son och en dotter.
Det sägs att man inte ska tala om en dams ålder men i det här fallet är det svårt att tro att den vackra kvinnan som tar emot oss verkligen ska fylla 90 till vintern.
Hon leder oss in i ett rum som avskiljs från vardagsrummet endast genom ett valv, ett valv som öppnades 1975 efter önskemål från Eina. Här står ett matsalsbord dukat med finporslin, ett fat med tre sorters kakor samt bullar.
En kanna mjölk och en skål med bitsocker står i andra änden av bordet. Tända ljus skänker rummet värme. Det gör också möblemanget med många tavlor och prydnadsföremål på väggar och hyllor.
Trots att Eina levt här i 53 år har hon varit sparsam med renoveringar. Men det är ljust och fint i vardagsrummet som 1975, tapetserades i ljust beige med blomstergirlanger.
1985 utförde hyresvärden ett stambyte samt renovering av badrummet. Sovrummet fick ny tapet och golven byttes ut i lägenheten.
Trots att Einas make gick bort redan 1969 valde hon att bo kvar. Någon längtan efter ett nytt hem har hon aldrig haft.
- Jag känner mig hemma här och har ingen längtan att flytta. Jag vill leva här så länge jag orkar och kan gå i trapporna, säger hon.
Eina låter sig heller inte inspireras eller påverkas av nutidens inredningsprogram. Möblera om gör hon aldrig, inte heller köper hon nya möbler eller prydnadssaker.
- Jag trivs med det gamla. Det måste inte vara modernt, huvudsaken är att man trivs, ler hon men avslöjar att hon 1975 investerade i en ny soffa till vardagsrummet.
Eina som är född i Silverdalen i Småland arbetade under många år som barnsköterska, bland annat på Motala BB. Att hon tycker mycket om barn framgår av såväl porslinsfigurer som tavlor av barn och barnbarn.
Även om tiden inte verkar ha haft sin gång i Einas lägenhet har den haft det på utsidan av huset. Från fönstret som vetter mot Luxorbyggnaden ser man i dag flera parkeringsplatser.
- Det har blivit stor skillnad mot förr, här fanns en gräsmatta tidigare, säger hon.
Eina minns också affärscentrumet som en gång i tiden kunde erbjuda bank post, fisk- och mataffärer.
- Det var bara att gå ner och handla.
Tidigare kände Eina igen många av sina grannar. De kunde hälsa på varandra och småprata en stund. I dag är det annorlunda.
- Jag känner inte dem som flyttar in, säger hon.
Från ett söderfönster i vardagsrummet har Eina också trevliga minnen. Minnen från en tid då utsikten ledde henne hela vägen till Fålehagen i nedre Brinken.
- Jag tyckte att det var så roligt på hösten när jag kunde se bilarna parkera i skogsgläntan ovanför Vadstenavägen, säger hon.
Vi fortsätter vår rundvandring i Einas lägenhet mot sovrummet där böcker och ytterligare bilder av familjen pryder väggar och hyllor. I hallen stannar jag till när jag får syn på ett litet handgjort hjärta. Det är en kärleksförklaring från ett av barnbarnen, Anna, ett minne som jag uppfattar värmer gott i Einas bröst när hon blir påmind. Med varliga små händer har flickan graverat:
"Rosor är röda violer är blå körsbär är söta och farmor likaså".