Den välkända segermelodin började skrålas redan när Hanckock och Davidsson rätt snabbt skaffat sig greppet om det 14:e heatet.
Och någon halvminut senare lyste det i eldskrift på alla tv-skärmar i lokalen:
Piraterna svenska mästare i speedway 2011!
En av dem som jublade, men också länge dessförinnan bitit på naglarna bland ölglas och hamburgare var Nisse Theander:
- Det här behövde idrotten i Motala, ja orten över huvudtaget efter allt annat elände. Det var länge sedan vi hade något att glädja oss åt. Jag är fotbollsfan egentligen och visst, speedwaylaget består av en massa förare utifrån ... Men bröderna Davidsson är ändå med och det är Motala som vinner. Det är viktigast!
På en barstol följde Jan Kindå matchen med spänning. Han beklagade inte direkt Piraternas struliga start, med tappat försprång, och det envisa lika-läget i heaten runt paus.
- Det ska vara spännande, annars är det inget kul. Men Indianerna var duktiga. Antonio Lindbäck hade kunnat bli deras kung ikväll.
Hur känns det nu då, när det blev SM-guld?
- Helt fantastiskt! Nu är det kul att vara Motalabo!
Speedway en grabbsport? Inte då. Bland det 70-talet Motalabor som gått på lokal fanns också en hel del kvinnor och barn.
Susanne Danell såg till och med båda finalerna på tv. Så här lät det medan det ännu stod och vägde:
- Jag är väl ingen riktig speedwaysupporter, log hon urskuldande. Men det är kul att titta på och Motala är ju med. Piraterna vinner, det vill jag i alla fall.
Det var en avspänd, familjär stämning. Även om det inte sparades på känslor.
Ett unisont N-E-J ackompanjerade snabbt grusade förhoppningar om heatsegrar för Piraterna. Åtföljt av kommentarer och analyser i stil med att det inte håller att "åka flakmoppe" runt ovalen.
Men - som sagt - det var i början, det.