Som lite hundrädd reporter är det en utmaning att besöka ett hem där det finns tre stora hundar. När jag ringer på dörren hörs först dova skall och jag försöker hålla mig lugn. Då Eva-Lena öppnar fylls entrén av tre lurviga Golden retrievers, Loka, som är yngst, är lite hoppig men korrigeras kvickt av matte. Medan jag hänger av mig kappan kommer Lisa fram, den äldsta. Hon liksom buffar till mig en gång i sidan som ett ok, "läget är lugnt du kan komma in nu" och går sedan och lägger sig.
Jag sätter mig i soffan. Nästan genast kommer Leia, fyra år fram. Hon tittar på mig med stora ögon, lägger sedan huvudet i mitt knä en kort stund innan hon sjunker ihop på golvet framför mina fötter.
– Jag visste att hon skulle välja dig, säger Eva-Lena och slår sig ner i en fåtölj intill.
Hur då?
– Hon brukar vända sig till lite äldre som känns hundrädda.
Eva-Lena är uppvuxen med hundar då pappan, som jobbade som polis, tidigt hade hund. Intresset höll i sig och i Eva-Lenas egen familj flyttade så småningom den ena hunden in efter den andra. Mannen, erkänner hon, hade helst bara sett en hund i huset, men i dag förstår han att var och en av dem har sin speciella egenskap och plats.
Eva-Lena har arbetat som grundskollärare i många år men parallellt med detta fortsatt att utbilda sig. Förra julen blev hon klar med sin specialpedagogutbildning. Samtidigt sade hon upp sig från sin lärartjänst i Motala kommun.
– När man väl provat att jobba med djur är det omöjligt att gå tillbaka, säger hon.
Redan under studietiden genomförde Eva-Lena olika projekt på olika bibliotek där hunden Lisa fanns med i arbetet vid högläsning med barn. För vissa kan det vara ett svårt och känsligt moment som skapar osäkerhet när andra människor, vuxna eller barn, lyssnar. Men med hunden intill sig, menar Eva-Lena, försvinner prestationskraven.
– Hunden skapar trygghet och motivation. Barnen blir sedda, omtyckta och uppskattade. Det är underbart att se glädjen hos både elever och djur när de träffar varandra.
Under året har hon påbörjat ett samarbete med en rektor i kommunen som tänker "utanför ramarna", som Eva-Lena säger, och där barn inom autismspektrat får möjlighet att träffa Eva-Lena och hundarna för både teoretiskt och praktiskt arbete. Det kan handla om allt från att lösa skoluppgifter tillsammans till att gå en promenad ihop.
Hon möts då och då av skepsis från människor som saknar kunskap om det hon gör, där aspekter som allergier och hundrädsla lyfts fram före de många positiva effekter som mötet med djuren innebär. Hon upplever också att det ibland glöms bort att hon först och främst är specialpedagog, att hundarna är hennes kompletterande arbetsredskap och att de tillsammans fungerar som ett team.
– Men många tror att man kommer med ett litet mini-zoo och att hundarna ska göra konster.
I våras startade Eva-Lena företaget Learnimal som nu även erbjuder hästunderstött lärande arbete. Där använder hon sig av den egna ridhästen Martin. Eva-Lena berättar att genom mötet med hästen ökar möjligheten att komma i kontakt med sina känslor. När en elev leds runt på hästryggen kan han eller hon även få en annan kroppskännedom och successivt slappna av genom att vara "här och nu".
Hon har tidigare även samarbetat med stall Nyckelby i ett integrationsprojekt där unga kvinnor introducerades för den svenska ridskolemodellen. Även här fanns hundarna med ur en social aspekt då många av deltagarna inte hade några erfarenheter av husdjur.
Inom sitt företag skräddarsyr hon innehåll efter behov. På sikt hoppas hon att fler skolor kan och vågar tänka nytt när enskilda elever behöver extra stöd. De barn och ungdomar som hon arbetat med, säger hon, har uppvisat fina resultat.
– De har lärt sig att sätta ord på känslor, de har fått en ökad motivation att lära och skolnärvaron har ökat.