Förnuft är en sak, känsla något helt annat.
Säkert tyckte många att Mats och Katarina bar sig småstolligt åt 1989. De lät förnuftet styra och byggde ett Hultsfredshus i nya bostadsområdet Vänneberga i Borensberg - bara för att när det var klart upptäcka att de inte alls trivdes.
- Nu kan man ju småskratta åt det, men det var ett ångestladdat beslut att sälja. Så många hade hjälpt oss så mycket. Men det var även jobbigt inför varandra. Ett livsprojekt som inte blev bra. När vi väl började prata om det och insåg att bägge vantrivdes kändes det förlösande, berättar Katarina.
Det mesta var fel i och omkring det där nybyggda huset. Förnuftsmässigt rätt - men känslomässigt fel, alltså. Ingen uppvuxen omgivning, grannar överallt, susande luftburet värmesystem ... Hur kunde två typiska "bo-på-landet-människor" ha fått en så förflugen idé?
- Jag trodde jag skulle vänja mig, det var ju så praktiskt att bo så där, medger Katarina, uppvuxen på landet och med en morfar som var bonde. Man får jobba med sig själv, livet igenom, typ ... Men man lyckas uppenbarligen inte i alla avseenden, ler hon.
1996 dök drömstället upp, i den norra delen av byn Brånshult. En liten gård från år 1900, med hönshus och lagård och knotiga äppelträd och torpväxter och fri sikt över fälten och ... frid.
Nu var det känslan som fick styra. Huset var omodernt, opraktiskt och med sina 80 kvadrat alldeles för litet för tvåbarnsfamiljen. Men om viljan finns kan berg försättas.
Mats och Katarina påbörjade ett jättearbete. Byggde ut, renoverade de befintliga 80 kvadratmetrarna, bytte värmesystem, lyfte hela logen med domkrafter för att gjuta om betongplattan, byggde gärdesgård ... och tusen andra ting. För alla som här undrar, jodå, Mats är snickare i grunden. En bruten handled har dock på senare år tvingat honom att sadla om till skolvaktmästare.
Nu är minigården i Brånshult en idyll som även de snart vuxna barnen uppskattar. Visst bor de på landet, men med bara 500 meter till bussen och tre kilometer in till Borensberg finns inte mycket att klaga på.
Det mesta är klart, badrummet skulle behöva renoveras, men allt ligger på is sedan några år. Inget tycks bli som det var tänkt. När barnen flyttat skulle ju Katarina och Mats bli gamla här i sitt paradis. Njuta frukterna av många års hårt arbete.
Men en ombyggnad av riksväg 34 har lagt sig som en blöt yllefilt över tillvaron.
- Första gången vi hörde talas om vägplanerna måste ha varit 2003, säger paret. Frågan har stötts och blötts. Nya alternativ har tagits fram och förkastats. Nu lutar allt åt att vägen ska gå precis bredvid vårt hem. Det kommer inte att gå att bo kvar här.
Det planerade området för den nya dragningen förbi Brånshult är 300-400 meter brett. Skisserna är grovhuggna och det är svårt att ana exakt hur nära vägen kommer att gå. Klart är att det handlar om en 2+1-väg, 90 km i hastighet och med kapacitet att svälja 9 000 fordon per dygn.
Det är hårda fakta. De mjuka är att de boende i Brånshult skärs av från sitt älskade skogs- och rekreationsområde. Att friden byts mot trafikbuller. Att drömboendet är dödsdömt.
Schersminen står i full blom. Några flickor går förbi med sina ponnyhästar i grimskaft. Myskankorna Donald och Duck tar en eftermiddagslur under äppelträdet. Katterna Morris och Madicken håller sig också undan solen.
Katarina och Mats sitter utanför sitt hus och försöker klä sina känslor i ord. Lugnt och sansat. Geisten är borta, ilskan likaså. Nu råder bara ett slags uppgivenhet i väntan på beslutet.
- Det bästa ur vår synvinkel vore förstås att den befintliga vägen byggs om istället för att dras om. Men jag kan förstå om kommunen vill spara området närmast sjön för nya tomter, säger Mats.
De har bett att få huset inlöst, trots att de helst vill bo kvar, men får inget besked från Vägverket förrän beslutet är klubbat.
Mats och Katarina har uppnått den ålder då de flesta av oss hunnit uppleva både oförutsedda och svåra händelser. Händelser som mer än tidigare får oss att inse att livet inte innehåller några garantier alls. För någonting. Sådana dyrköpta insikter har det här paret också. De är långt ifrån naiva. Inte heller inbillar de sig att deras situation skulle vara unik.
Likväl har de ingen aning om vad de nu ska ta sig till. Att börja om, på ett nytt lantställe, går inte på grund av Mats handledsskada.
Å andra sidan har de full förståelse för att vägen verkligen måste byggas om. Den är livsfarlig nu. Men att det skulle bli precis här ...
Förnuft är en sak. Känsla något helt annat.