Halva första akten är snabbt avklarad och Holmertz & Co har redan succén som i en ask. Det här gänget vinner revykriget i Motala på tidig knock.
Jag var på förhand inte särskilt imponerad av de yttre förutsättningarna. Änglasalen, efter de rätt groteska amorinerna i taket, är en lustig blandning av konferenslokal och matsal. Och skulle det lilla scenutrymmet kunna bära en hel revy?
Men det går ju alldeles utmärkt. Publiken kommer nära, ingen stol är för långt bort från scenen. Inga tidsödande dekorskiften eller omöbleringar, inget agerande i sittande ställning. Det gör att tempot kan hållas uppe, ett nog så viktigt moment i en revy. Kort sagt, ur det lilla och intima växer Rött kort till något mycket större.
Det är en musikmättad och välsjungen revy där stor omsorg lagts vid de omarbetade texterna. Elin Moberg, Lotta Källström och Jessica Ericson är alla klassiga sångare och trion är inte heller bortkommen när den rycker in och förstärker den för övrigt säkra ordinarie baletten.
Välsjungande karlar har det varit sämre beställt med i revy-Motala under åren. Här återtar Pontus Helander ett gott stycke av förlorad terräng.
Enmansbandet Bengt Nilsson har gjort det mesta jobbet hemma med det förinspelade kompet. Från orkesterhörnet fyller han i med melodispel (tror jag) och sångstämmor. Ett gediget hantverk och snygga arrangemang, särskilt i ett Sinatra-nummer.
Musikaliska hyllningar i medleyform har kommit från Holmertz penna tidigare. Nu består han publiken med två: Med The Beatles i en stegrande flower power-orgie, där Lotta Källströms soloinsats blir pricken över i-et i den avslutande Hey Jude-parafrasen. Och med Lill-Babs i en resumé av hennes 50 år på scenen och parallella intresse för karlar.
Det rent spexiga kretsar som vanligt kring Uffe Holmertz gestaltningar. Alla skrattar, högt och länge. För mig räcker det faktiskt med en och annan fyndigt inprickad lustighet -- som den om hur Per Bagare kan undsätta en motorcyklist. Ty desto mer imponerande är hans totala kartläggning av den lokala berättarkonsten. Så här, med säregna betoningar och allt, låter det ju när en munvig Motalabo är i gasen!
Björn Fredell är ingen dålig side kick. Och vilket användbart ansikte -- han går utan svårighet från Babben Larsson till Paul McCartney för att landa i Elvis.
Betyget är satt på amatörteaterns femgradiga skala. Minusposterna gäller dispositionen, såväl av nummer som av medverkande.
Föreställningen hade nog sprattlat lite till om sketcherna med fler än två agerande varit fler. Jag får dem till blott fyra av 21 nummer. Tempot till trots insmyger sig en viss monotoni när det nästa bara är Holmertz, med eller utan partner, som växlar med sångnummer och balett.
Dels saknas en tjej som får ta för sig ordentligt i snacket. Här lever inte revyn som manuset lär i det feministiska sångnumret "Lyssna och lär". Lite symptomatiskt också för grabbigheten att en karl i peruk och guldlamé ska behöva blanda sig i tjejernas Lill-Babs-avhandling.
Omläggningen av busstrafiken vid Stora torget uppmärksammas och gisslas i en tokrolig upptakt av andra akten. Och i ett annat nummer hämtas poängerna från Vattenfestivalens ekonomiska kaos. Annars skymtar det lokala mest i form av förlupna inskjutna satser och politikernamn.
Men vad mer göra? "Nedläggningar, nedläggningar, nedläggningar, uppsägningar, uppsägningar, uppsägningar", sammanfattas på ett ställe. Ja, försök att hitta något kul i det, den som kan.
FOTNOT: Bilderna från Rött kort togs i samband med torsdagens genrep. Recensionen bygger på intrycken från den första av nyårsaftonens två utsålda hus.