29 mars
Mia Ivansson och dottern Sara på väg från hemmet i Skeppsås till Motala. En ambulans med tjutande sirener rusar mot dem. "Tänk om man vetat vart ambulansen var på väg." Lite senare plockar Thomas, Mias make, Jonas far, upp mobilen. Thomas befinner sig på jobbet, ABS Pump i Vadstena. "De ringde från Konsum i Skänninge där Mia jobbar och sa att Jonas hämtats av ambulans."
Jonas förs till brännskadeavdelningen på US med 56-procentiga brännskador. Tredje gradens. Svetsmasken räddar ansiktet, hans makalösa sinnesnärvaro att mitt i det brinnande infernot ta sig till en intilliggande barack och snabbduscha, förhindrar irreparabla skador.
Mia: "Herregud, tänk om han blivit liggande kvar inne i verkstan." Jonas tar sig upp till kåken, där Britt-Marie, verkstadsägarns sambo, föser in honom i duschen. Mia: "Om hon inte varit hemma... det vill man inte ens tänka på."
April
Jonas ligger nedsövd. Sjukvårdspersonalen kämpar för hans liv. April förblir ett oskrivet blad i Jonas medvetande. I maj stabiliseras tillståndet. Föräldrar och syskon finns ständigt vid hans sida. Jonas hallucinerar. Sara: "Han började tala engelska, jag blev helt ställd, jag har aldrig hört honom snacka engelska." Thomas: "En gång berättade han hur han red på en kamel i öknen, det var visst nån filminspelning."
Operationerna avlöser varandra. Sju, åtta, nio, tio... Överhud, läderhud, underhud, samtliga hudlager är skadade. Mest illa åtgånget: Rygg, hals och nacke. Ny hud transplanteras.
9 maj
Läkarna kopplar en talventil till respiratorn, familjen kan prata med Jonas för första gången på drygt en månad.
29 maj
Får kliva upp, respiratorn bortkopplad. Att äta är ett helvete. Magsäcken har krympt, Jonas spyr som en katt som förätit sig på gräs.
Han är svag, varje rörelse är en plåga. Vågen visar 60 kilo. Jonas: "Jag trodde inte det var sant, jag hade gått ner 20 kilo."
Juni
Första besöket hemma. Familjen firar dubbelt. Sara, 18, fixar körkortet samma dag. Skolavslutning. Krafterna räcker egentligen inte till, men Jonas ger sig fan på att han ska finnas med när kompisarna på fordonsprogrammet kastar sig ut från Dackeskolan.
10 augusti
Äntligen! Jonas skrivs ut. Snacka om varmt mottagande: Drygt 20 kompisar ramlar in i kåken i Skeppsås. Men kroppen är svag, rör sig i ultrarapid. Sjukgymnastiken är rena tortyren. Ibland känns det hopplöst. Men familjen, Kim Gustavsson, Elin Asplund och övriga kompisar finns där, alltid, och i bakhuvet surrar tanken att snart, snart kan han sätta sig tillrätta i bilen, BMW:n som rustats upp av brorsan Jocke och Kim Törnroth.
September
När Corren träder in i Jonas liv pressas han av sjukgymnasten Jacob Svenstedt. Rotationer och töjningar. Bordtennis. Jeppe knäpper bilder, Jonas och jag snackar bilar och styling. "Jag kör Volvo", säger jag, och ett fullifan-leende klättrar över Jonas ansikte: "Att stajla en Volvo är som att sminka en gris." Jättekul.
Träning plus omläggning fem dar i veckan. Mia skjutsar. "Under sommaren körde vi drygt 700 mil mellan Skeppsås och US." Jonas medicinskåp: Värsta apoteket.
SEN EFTERMIDDAG. Familjen samlad runt köksbordet, bara Jocke, 22, svetsare på BT, saknas. Fia, 13, fixade nyss käk till Jonas. Bacon och spaghetti. Jonas: "Bra med syskon, så länge de håller käften å gör som man säger." Fia, Sara och Kalle, 15, grimaserar. Mia får nåt tankfullt i blicken: "En olycka som den här... den länkar oss samman ännu mer, man känner tacksamhet och ser det storslagna i vardagens alla trivialiteter."
Men visst kände hon och Thomas vanmakt. Många gånger. Som när bandagen togs av och föräldrarna tog hand om omläggningen: Mia: "Att se hur svårt brännskadad han var, det gjorde så ont att jag grät."
17 september
Operation nummer 13. Hud flyttas från benen till rygg, nacke och axlar. Jonas tillbringar en vecka på rygg i mjuk specialsäng. Han mår pyton, men kämpar på. Lyssnar på Eddie Meduza, kollar film. Att spela Xbox är för jobbigt. Och så gymnastiken. Jacob Svenstedt dyker upp vid 10-hugget, punktlig som en skarprättare: "Andningsgymnastiken är ett måste, annars faller lungorna ihop, och efter varje operation blir det att börja om från ruta ett med träningen." Jonas suckar. En eftermiddag berättar han vad Jocke sagt. Att Väderstad-Verken söker folk. Mia ler när sonen kikar ut genom det fönster som heter framtiden.
25 september
Jonas fyller 20. Hemmet invaderas av släkt och vänner. Jonas ben kliar infernaliskt efter transplantationen.
Oktober
Löven faller, skymningen tätnar och vecklar ut sina vida vingar över slätten. Rehabiliteringen tar sjumilakliv framåt. Jonas slipper sövas under omläggningen på US, och nu får han äntligen duscha "på riktigt".
17 oktober
Jonas går på gymnastik hos Aase Bodin i Skänninge vårdcentral. Natten har han tillbringat hos Elin Asplund. Bara en sån sak. Sova borta. Aase har inte träffat Jonas på en månad. "Vilken skillnad, som natt och dag", utbrister hon. Jonas gläds mest åt att han kommit över en billig BMW med häftiga 17-tumsfälgar. "Dom ska jag flytta över till finbilen, det får farsan fixa." Aase igen: "Träningen betyder svåra avvägningar, huden är så spröd att den kan spricka."
18 oktober
Jonas börjar plugga. "Jag tog fram böckerna i alla fall." Att läsa in: Fordonsel, hydraulik, svenska. Bäst av allt: Jonas rattar själv sin BMW. Resorna till US och vårdcentralen är rena njutningen. Gissa om det blir långa omvägar. "Som jag längtat... känslan går inte att beskriva."
I dag
Jonas väger fortfarande 60 kilo. Han fixar inte lillbrorsan i armbrytning. "Men han blir skitstolt när han klår Fia", säger Sara. Framtiden ligger inom räckhåll. Först läsa in det han missade i våras, sen jobb. Egen bilverkstad? "Längre fram, kanske, det vore kul." På US träffar Jonas en ung, svårt brännskadad kille från Småland. "Vi snackar en del, jag tror det är viktigt för honom att se att det fixar sig."
Snart jul
Jag lovar honom en cd eller dvd med Elvis. "Det blir nog bra med det", säger Jonas och sneglar mot affischen med Hammerfall. "Men morsan blir nog glad."
FOTNOT: Tack Jonas, Mia, Thomas och övriga i den härliga familjen Ivansson. Familjen sänder i sin tur ett stort och innerligt tack till sjukgymnaster och alla underbara människor på brännskadeavdelningen.