Det är omöjligt att föreställa sig Jockes dag när hans första svarsmail dimper ner klockan 01.37. Numera bor han i Köpenhamn, där den framgångsrika krogen Punk Royale etablerade sig i vintras efter att först ha gjort succé i Stockholm 2015. Jocke och kompisen/kollegan Kalle Nilsson, också från Motala, omtalades redan året innan då de valde att lämna prisbelönta Ölbaren i Åre, för jobb i Stockholm. Men vägen till Punk Royale, har inte varit spikrak.
Redan som 13-åring började Jocke att jobba extra som diskare på Munkklostret i Vadstena. Så småningom fick han börja skala potatis och lök och med en fot i köket kom han närmare råvarorna.
– Jag åt allt som fanns. Anklever och Creme brulée, det var inget man åt hemma, säger han och fortsätter:
– Jag har alltid älskat mat och intresset att bli kock växte fram. Det är också ett kreativt och fritt yrke, säger Jocke som inte har en formell kockutbildning.
När han började tjäna pengar, köpte han kokböcker som han förkovrade sig i. Att prova sig fram med smaker och utgå ifrån vad han själv tycker är gott, har alltid varit viktigt.
Jocke svär ofta, ursäktar sig också flera gånger under samtalet att han kanske låter "oödmjuk". Som när han säger att han och Kalle vågade bryta mark och "vara så jävla osvenska som det går", när de etablerade sig. Men det var nödvändigt, i en värld full av konkurrens.
– Det är få kockar som förstår det. Det räcker inte att laga skiten ur de bästa råvarorna. Vi har knäckt koden i Sverige och Stockholm för att bli framgångsrika.
Jocke ställer inte bara höga krav på sig själv.
– Det är jävligt jobbigt att jobba med oss. Det räcker inte att bara lära sig bära tallrikar. Man måste också älska gästen man bär tallriken till, säger han.
Nästa söndag är det säsongspremiär för Kockarnas kamp. Men det var ingen självklarhet att tacka ja.
– Jag frågade min flickvän om hon tyckte att jag skulle vara med, erkänner han och fortsätter:
– Jag var mer pressad över att behöva släppa saker och ting under tiden. Sedan är TV jävligt tillrättalagt (man får inte svära) och är långt ifrån min vardag.
Tyvärr får han inte avslöja några detaljer, men erkänner lite mer ödmjukt:
– Jag hade det bra. Det gick ingen nöd på mig och det var jättekul att lära känna andra människor.
Tävlingsmomenten fick honom också att tagga till som tävlingsmänniska.
Blev det en värdig vinnare?
– Ja.