Ett drygt halvår har gått sedan måndagen den 17 mars, dagen då det omöjliga inträffade. Bara två veckor tidigare hade Nicklas lämnat hemstaden Arboga och flyttat till Motala och flickvännen Amy Haglund. På helgen hade Max och Saga hälsat på sin pappa för första gången i hans nya stad.
Eftersom allt var nytt för barnen ville deras mamma Emma Jangestig att det skulle bli ett kort besök. Mot sin vilja gick Nicklas med på att lämna dem i Arboga på lördagen igen.
Det beslutet har han svårt att komma över.
- Tänk om jag hade stått på mig, om barnen hade stannat så länge som jag ville. Då hade de inte varit i Arboga på måndagskvällen, säger han.
Han tackar ja till en kopp kaffe och slår sig ner i Correnredaktionens kök.
- Det är ruggigt ute, huttrar han och knäpper upp jackan.
Hösten har kommit. Hela sommaren har passerat. På något omöjligt vis kommer det att bli jul igen.
- Känslorna börjar lägga sig lite, säger Nicklas. Vardagen är stundtals ganska normal.
Det betyder att Nicklas har börjat arbeta. Hans bror som är chef på ett byggföretag i Södertälje frågade om han ville prova.
- Jag går upp kvart över fyra varje morgon. Det är av någon anledning den tyngsta tiden på dygnet. Vissa dagar tar jag mig inte ur sängen, men då får det vara så. Funkar det inte så funkar det inte.
Tankarna på barnen kommer med en timmes mellanrum. Oftast är det glada minnen, skratt och bus.
- De var solstrålar i alla väder. Max kunde känna på sig hur jag mådde. Han tittade på mig med finurlig blick om han tyckte att jag verkade nere. "Pappa vill du ha en kram", brukade han säga. Och när Saga såg att storebror kramade pappa så ville hon också vara med.
Vi pratar om det som hände. Att en gammal sommarflirt till exfruns nya sambo plötsligt tar sig in i huset i Arboga - ett händelseförlopp som borde vara orimligt.
- Ändå är det inte osannolikt att något liknande händer igen. Jag menar, vad är det för idioter som lever i det här landet? Jag tänker på kvinnan som höggs ihjäl i Hallstahammar, dubbelmördaren Anders Eklund och 21-åringen som mördade sin sambo i Alingsås nu senast. Det tar aldrig slut! Var är föräldrarna till de här personerna? De måste se att något är fel.
Internet är en stor bov i dramat, menar Nicklas. Emmas bloggande tillät tyskan att hålla koll på familjens liv.
- Jag kände inte till kvinnans existens. Det som hände är inget som Emma eller hennes sambo kunde styra över, ändå har jag svårt att släppa att det var en gammal sommarflirt till honom. Det är inte en känsla som jag är stolt över, men den finns i alla fall.
Sin ilska riktar dock Nicklas mot tyskan.
- Barnen hade inget med henne att göra! Värst av allt är tanken på att Max försökte skydda sig. Han hade skador på ena handen som visar det. Förmodligen försökte han skydda Emma också.
Att sitta bredvid tyskan under rättegången var förstås en påfrestning.
- Så länge hon var tyst och tittade ner i sina papper gick det bra, men när hon började skratta och höll på, då ville jag bara slå ihjäl henne.
I dag klockan elva meddelas domen. Nicklas tänker vara på arbetet och vänta på ett telefonsamtal från sin advokat Kari Skönebrant.
- Jag ser bara livstid, det kan inte bli något annat. Och blir det mildare är jag beredd att överklaga själv.
31-åringens advokat Per-Ingvar Ekblad hävdar att hon är oskyldig. Det kan innebära att de vill börja om i hovrätten.
Orkar du?
- Jag vet inte om jag kommer att vara med i så fall. Jag har inte så mycket att tillföra.
Vi går ut i Stadsparken för att ta bilder. Motala är hemma för Nicklas nu. Trots stor bevakning i media upplever han inte att särskilt många känner igen honom här. I Arboga undviker han helst att gå på stan.
- Folk tittar när de tror att jag inte ser. Jag brukar stirra tillbaka. Det händer att någon äldre person ler lite grann, som om de vill säga välkommen hem. Det känns ganska trevligt.
Hemma i lägenheten står barnens rum orört.
- Emma ringer i bland och frågar om det är något jag vill ha från Arboga. Jag önskar att jag kunde ha en hel container med Max och Sagas grejer stående på parkeringen. Då kunde jag gå in och bara sitta där.
Vinden tar tag i de höga träden i Stadsparken. Solen kikar fram mellan löven och värmer en stund.
Ingenting blir någonsin som vanligt i Nicklas liv igen. Han beskriver sina tankar och känslor som studsande korkskruvar.
Ändå gläds han åt vardagliga ting, mer än någonsin tidigare.
- Frukost på sängen. Eller att bara sitta och prata med Amy över en kopp te en kväll. Så har jag väl aldrig tänkt tidigare.
På vänster hand glimmar förlovningsringen. Som en påminnelse om vad som är viktigt i livet. Och till våren väntas ytterligare ett ljus skingra delar av allt det mörka.
Då ska Nicklas bli pappa igen.
- Det var inte planerat och det hände mitt i allting. Först visste vi inte hur vi skulle göra, men nu känns det bara bra.
Hur tror du att du blir som förälder?
- Likadan. Möjligen ännu mer som ett plåster på barnet.
Kan du, mitt i allt det fruktansvärda, ändå se att det har fört något gott med sig?
- Jag hoppas att föräldrar förstår att vad som helst kan hända. Att de är försiktiga och att de talar om för sina ungar hur mycket de älskar dem. Ge 15-åringen en kram och säg åt honom att komma hem ikväll, även om fotbollskompisarna står runt omkring och "pappa är en jävla tönt".
- Det hoppas jag att folk tar med sig från Max och Saga och allt som har hänt.