Det skulle ha blivit en mysig familjesemester vid Medelhavet, men det visar sig snabbt att det lyckliga Àktenskapet knakar i fogarna. I Claes de Faires tredje roman "Ingen lever i samma familj" Àr det Äter mÀnniskorna som stÄr i centrum.
â Den handlar egentligen om den stora frĂ„gan i ett Ă€ktenskap; Ă€r det du eller jag som Ă€r dum i huvudet, Ă€r det du eller jag som har fel, sĂ€ger han ocksĂ„ fortsĂ€tter förklara:
ââOm du och jag har ett samtal och vi blir osams sĂ„ kanske nĂ„gon av oss höjer rösten, man kanske stĂ€ller sig upp, stĂ€nger dörren och gĂ„r dĂ€rifrĂ„n, kanske till och med lĂ€mnar byggnaden. Vad hĂ€nder nĂ€r det hĂ€r dras ut i en relation?
MÀnskliga relationer fascinerar honom. Claes de Faire beskriver sig sjÀlv som en betraktare.
â Friktionen mellan mĂ€nniskor Ă€r spĂ€nnande. De som har lĂ€st boken sĂ€ger ocksĂ„ att det inte Ă€r sjĂ€lvklart vem av karaktĂ€rerna som har och gör fel. Det Ă€r jag nöjd över. För det Ă€r ju sĂ„ mĂ€nniskor Ă€r.
I flödet pÄ facebook, instragram och andra social medier trillar de in. Bilderna pÄ perfekta middagar, nyrenoverade hem och lyckliga familjer. Det Àr i den hÀr miljön som Claes de Faires roman tar plats.
ââVi ska vara sĂ„ himla lyckliga hela tiden. Det blir som ett svart hĂ„l dĂ€r man gĂ„r runt och kĂ€nner att alla andra har det bĂ€ttre Ă€n jag. Jag har nĂ€stan helt lagt ner sociala medier för det blir sĂ„ fĂ„nigt. Varför ska vi visa tillrĂ€ttalagda utskurna delar av verkligheten? Varför njuter man inte istĂ€llet för att lĂ€gga ut stilleben av pĂ„hittad lycka?, sĂ€ger han.
PÄ ett sÀtt menar han att historien bottnar i honom sjÀlv, men det som hÀnder i boken Àr ingenting som Àr sjÀlvupplevt.
â Jag har inte varit med om det som hĂ€nder, men jag undrar vad som hĂ€nder om man var det. Upprinnelsen till konflikten i boken Ă€r en skitgrej, det Ă€r ju ofta det. Och sedan gĂ„r allting fel. Men jag skulle nog inte reagera som de gör, jag har inte sĂ„ ömma tĂ„r.
Han Àr tillfÀlligt tillbaka i Motala för att hÀlsa pÄ familjen och passar pÄ att titta in pÄ tidningen för att berÀtta om vad som komma skall. Det var ju förresten hÀr i uppvÀxtstaden som allt började. Ett jobb pÄ Motala Tidning tog honom vidare i branschen. I dag Àr han publisher pÄ nyhetsmagasinet Fokus, men alltsÄ Àven romanförfattare. TvÄ versioner av textmÀssigt arbete som man menar gÄr vÀl ihop.
â I journalistiken ska det som skrivs vara sant och kontrollerat. HĂ€r Ă€r det jag som fĂ„r styra. Jag kan skriva saker utan att fundera över att bekrĂ€fta dem.
Utan Claes de Faire Àr hans karaktÀrer ingenting. Samtidigt lever hans karaktÀrer ÀndÄ egna liv. För skrivandet blir ett vÄgspel mellan Claes de Faire och hans romanfigurer.
ââJag vet aldrig hur det kommer att sluta. PĂ„ sĂ„ vis lever de faktiskt ett eget liv. Vi försöker komma överens om vad som hĂ€nder.
ĂndĂ„ beskriver han bokens tillkomst som en vedervĂ€rdig process. I ett Ă„r har han skrivit 3000 tecken per dag. De tvĂ„ tidigare romanerna skapades under samma typ av process, men dĂ„ skrev han pĂ„ kvĂ€llstid. Nu har han suttit tidigt pĂ„ morgonen, innan jobbet.
ââDet Ă€r fantastiskt vilken skillnad det Ă€r pĂ„ hjĂ€rnan pĂ„ morgonen. Du tĂ€nker mycket rakare.
Principen har varit att skriva mycket och sedan korta ner. Och visst har det varit en process, men egentligen Àr den sedan lÀnge över. För egentligen har boken varit klar i nÀstan ett Är, men det tar tid frÄn det att Claes de Faire satt punkt till att boken finns i bokhandeln. SÄ egentligen Àr Claes de Faire mitt uppe i skrivandet av sin fjÀrde bok.
â Men vad den handlar om tĂ€nker jag inte berĂ€tta nu, sĂ€ger han.