Midsommarfirande pÄ gÄng i den svenska campen utanför Mazar e Sharif. Erik Schooner till höger.
à ret var 2011 nÀr Erik Schooner, 21 Är gammal anlÀnde till Afghanistan som en del av den svenska beskickningen i landet. Han anlÀnde för sin första vÀnda av totalt tvÄ till landet.
â Jag hade en vĂ€ldigt samhĂ€llsengagerad historielĂ€rare i skolan som sjĂ€lv hade varit pĂ„ FN-mission, han visade vid ett tillfĂ€lle pĂ„ en lektion filmen âHotell Rwandaâ och det var i samband med att vi sĂ„g den filmen i trean pĂ„ gymnasiet som jag bestĂ€mde mig för att jag vill mönstra, annars skulle jag inte kunna Ă„ka ivĂ€g som FN-soldat, berĂ€ttar Erik.
Hur reagerade du nÀr du fick reda pÄ att du skulle till Afghanistan?
â Det kĂ€ndes som ett Ă€ventyr och ett mĂ„l för mig. BĂ„de att fĂ„ komma ivĂ€g i den kontexten och se om jag klarar av att göra det jag har trĂ€nat för. Men ocksĂ„ var det en chans att vara med i nĂ„gon form av Ă„teruppbyggnad av Afghanistan.
Erik förklarar att hans egna insats som individ kanske bara var en droppe i havet men att bara fÄ vara med och bidra med den dÀr droppen sÄ att nÄgon annan kan göra mer rÀckte gott och vÀl.
VÀl pÄ plats i landet fick han uppleva allt ifrÄn vÀrmen under sommaren, till lukten av brinnande sopor. Doften frÄn matmarknaderna i Mazar e Sharif, mÀktiga bergskedjor pÄ horisonten men Àven en oerhörd orÀttvisa och fattigdom.
â Vissa dĂ€r nere bor i palats, samtidigt sĂ„ kanske det i grĂ€nden mellan de hĂ€r stora byggnaderna bor tre till fyra familjer som Ă€ter soporna frĂ„n familjen i de hĂ€r palatslika byggnaderna. Det Ă€r hjĂ€rtskĂ€rande att se, sĂ€ger Erik och fortsĂ€tter.
â AlltsĂ„, den vĂ€rsta kĂ€nslan var ju att jag visste att jag kommer vara kvar hĂ€r i sex mĂ„nader, men de hĂ€r mĂ€nniskorna kommer vara kvar hĂ€r i resten av sina liv. Jag har nĂ„got att Ă„ka hem till. Jag har ett jobb, en familj, trygghet och det hĂ€r Ă€r deras vardag som vi klampar in i.
Men det fanns Àven stunder som ingav hopp och framtidstro.
â Vi eskorterade vid ett tillfĂ€lle en svensk samverkansofficer nĂ€r han tillsammans med byĂ€ldsten bestĂ€mde platser för en ny bro, en brunn och en skola i en by. NĂ„gra mĂ„nader senare hade svenska bistĂ„ndspengar fĂ„tt till stĂ„nd en ny bro, grĂ€vt en brunn och skolan var halvfĂ€rdig men undervisningen hade kommit igĂ„ng, sakta men sĂ€kert sĂ„ sker det nĂ„gonting.
Och stunder dÄ gruppen och kompaniet utsattes för skarp eldgivning.
â Vi genomförde en aktion tillsammans med den afghanska polisen, tanken var att kontrollera en misstĂ€nkt bombfabrik. PĂ„ vĂ€gen dit sĂ„ kontaktades vi av den afghanska sĂ€kerhetspolisen som sade att det fanns ett tiotal insurgenter i omrĂ„det vi precis passerat. De ville ha hjĂ€lp med gripandet av dessa.
Eriks befattning var gruppchef för en grupp pÄ fem soldater som fick i uppgift att bistÄ den afghanska polisen vid gripandet, tanken var att följa med och stÄ bredvid under gripandet.
Erik Schooner vid sin officersexamen 2015.
â Men nĂ„gonting hĂ€nder, den afghanska polisen vĂ€grar gĂ„ sĂ„ till slut fĂ„r vi ta tĂ€ten och de följer efter. DĂ€r nĂ„gonstans blir vi beskjutna av en RPG eller GRT, ett slags granatgevĂ€r. Granaten exploderar inte utan studsar genom kolonnen som vi framrycker i och trĂ€ffar den sista personen över knĂ€et. Den slĂ„r av benet pĂ„ honom, sĂ€ger Erik och fortsĂ€tter.
â Efter det sĂ„ pĂ„börjas en intensiv eldstrid, jag springer och drar den skadade kollegan till skydd och kallar pĂ„ pansarfordon för att fĂ„ honom dĂ€rifrĂ„n.
Erik belönades senare med medalj för sin insats vid hÀndelsen som krÀvde livet pÄ en afghansk polis och en fiende.
â Han som blev av med benet gĂ„r med protes idag men jag tĂ€nker ocksĂ„, alltsĂ„ de vi sköt mot. Har vi skjutit ihjĂ€l en familjemedlem, en försörjare, har vi invalidiserat nĂ„gon för livet. Min kollega fick komma hem till den bĂ€sta sjukvĂ„rden man kan fĂ„ men i Afghanistan kanske mĂ€nniskor har svultit ihjĂ€l pĂ„ grund av de strider vi hamnade i.
TjÀnstgöringsmÀrken frÄn utlandsmissionen.
Erik reagerar ocksÄ dystert pÄ de senaste dagarnas utveckling i landet.
â Det Ă€r ett misslyckande frĂ„n vĂ€stvĂ€rlden och frĂ„n den afghanska regeringens sida, det gĂ„r inte att beskriva det pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt.
Erik Àr dock tydlig med att han inte Ängrar sin tjÀnstgöring och han hoppas samtidigt att inte allt var förgÀves.
â Jag kĂ€nner sĂ„ mycket för dem, jag sitter ju hĂ€r nu, jag har Ă„kt hem, men för dem sĂ„ Ă€r det deras vardag nu, för alla de som blir rĂ€ttslösa under talibanregimen. För dem kĂ€nns det hopplöst, de fick falska förhoppningar.