Jag var hemma för några veckor sedan. Då menar jag inte hemma hos fru och barn i Vadstena, utan i Tranås. Det är ju, på något märkligt sätt, så att staden man växte upp i för alltid förblir ”hemma”. Detta trots att de minnen man har bleknar bort med åren, samtidigt som det finns ett slags nostalgiskt skimmer kvar. Det märkte jag under detta besök, eftersom jag tog med min mor på en liten turné i och omkring den där staden i norra Småland.
Vi passerade mitt barndomshem, ett mindre hyreshus. Den där trädgården på baksidan som kändes som en hel värld när jag och kompisarna lekte cowboys och indianer eller krig (!) för drygt 40 år hade krympt – eller snarare, jag är betydligt större. Och den där backen som för en tioåring som låtsades vara Ingemar Stenmark uppfattades som rena Val-d’Isère när han störtade ner med sina miniskidor var numera en högst blygsam sluttning.
Vi körde förbi fabriksområdet kring Stiga, där vi drog omkring och försökte hitta på saker och göra. Detta var ju före tv-spelen, före mobilerna och på en tid då det bara visades testbild på tv under dagtid. Då kändes vistelserna kring fabrikerna som expeditioner på ett oerhört vidsträckt område, nu susade vi förbi med bilen på en sekund.
Någonstans inom mig finns fortfarande ett hjärta för Tranås, även om jag nu bott lika stor del av mitt liv i Vadstena. Det kan dock kännas lite sorgligt att det inte bara är minnen av platser och byggnader som blivit alltmer luddiga, utan att människor som en gång var en självklar del av ens liv faller i glömska. Det är många ansikten utan namn på klassfotot från lågstadiet. Och även personer som fanns i ens närhet betydligt senare har falnat bort. Jag minns tjejen som ofta använde fel uttryck i fel sammanhang och – omedvetet – skapade egna ord, men vad var det hennes sambo hette?
Nu kanske det låter som om jag är en oerhört glömsk man, men riktigt så illa är det inte. Självklart finns det många människor som inte är botglömda, men som jag med åren ändå förlorat kontakten med. Det är förstås en naturlig del av livet, efter att man – så att säga – startat ett nytt liv på annan plats, men visst kan jag ibland önska att jag varit bättre på att hålla kontakten. Det är ju faktiskt inte så svårt nuförtiden, med sociala medier och Internet. Och om man inte återfinner sina vänner på Facebook, så kan man ju alltid göra som Neil Young, skriva ett brev:
"One of these days, I’m gonna sit down and write a long letter to all the good friends I’ve known.
And I’m gonna try to thank them all for the good times together, though so apart we’ve grown.
Trevlig helg!