Det var inte helt lätt att få snart 92-åriga May-Britt att ställa upp på en intervju.

– Jag tycker inte om att synas, säger hon i telefon, men ger ett motvilligt ja.

May-Britt är en sådan där som helst vill verka i det tysta. Som tycker att det hon gör är viktigare än att prata om det.

Artikelbild

| May-Britt träffade sin man Gunnar när hon jobade på lasaretttet i Linköping och han var patient där.

Berättelsen om hur Linköpingsflickan kom till Motala 1953 är som hämtad ur en sjukhusroman.

– Jag lärde känna Gunnar när jag jobbade som undersköterska på lasarettet i Linköping. Han var patient och när han kom på ett återbesök erbjöd han sig att skjutsa hem mig.

Skjutsen ledde till frieri och så småningom giftermål och May-Britt flyttade till Gunnar som var vid SJ och bodde i en nu sedan länge riven banvaktsstuga i Offerby.

Till att börja med var May-Britt hemma.

Artikelbild

| Utan att själv vara reumatiker har May-Britt Persson jobbat ideelllt för Reumatikerföreningen i många år. Antalet lotter hon sålt för att främja föreningens ekonomi är svårräknade.

– Gunnar var av den gamla stammen och ville försörja familjen själv. Men jag klättrade på väggarna av rastlöshet och började jobba på Strandvägens sjukhem.

Efter en kort sejour som mottagningssköterska hos en privatläkare blev May-Britt undersköterska på geriatriska dagavdelningen på lasarettet i Motala. Dessutom blev det några år på Medevi brunn som då drevs i landstingets regi.

– 1978 fick jag besked om att jag skulle ha hand om sjukvården på Medevi brunn. Det trodde jag inte att jag skulle klara av, men jag lärde mig och det var riktigt roligt.

1982 lades landstingets verksamhet i Medevi ner. Då hade May-Britt hunnit bli intresserad av brunnens historia. Det uppmärksammades av Ingemar Antonsson i Medevi intresseförening som bad henne prova att vara guide.

– Jag sa nej, jag ville inte stå och prata inför en grupp människor. Så han lurade mig, säger May-Britt och berättar hur det gick till:

– Antonsson sa att han råkat dubbelboka sig och bad mig ta en grupp på fem personer. Så jag gjorde det. När vi gick runt stod han bakom ett träd och lyssnade. Då blev Perssons kärring arg!

Trots ”bedrägeriet” fick May-Britt mersmak för att guida.

– Det var väldigt, väldigt, väldigt roligt.

Hade inte ett lårbensbrott kommit i vägen för några år sedan hade hon säkert fortsatt.

– Nu vill de att jag ska hålla föredrag i stället. Och det kan jag väl göra, truten är det inget fel på.

May-Britt har jobbat som undersköterska i hela sitt yrkeliv, men hade säkert kunnat försörja sig som försäljare. Genom åren har hon sålt åtskilliga tusen lotter för Reumatikerföreningen Motala – Vadstenas räkning. May-Britt var en av de första i landet att sälja bingolotter och gör det fortfarande. Hon har flera fasta kunder på 59:an i Gamla stan dit hon går och äter varje dag.

– De kallar mig Tjat-Maja, säger May-Britt med ett leende.

Men tjatet ger resultat, hon brukar kränga 20–30 lotter per vecka.

Att May-Britt kom med i reumatikerföreningen 1974 var lite av en slump. Varken hon eller någon anhörig har varit drabbad av sjukdomen.

– En patient på dagavdelningen på lasarettet sa: ”Du som skiter i vad du gör på helgerna kan väl följa med mig på möte i reumatikerföreningen”. Och det gjorde jag. Det var roligt att hjälpa henne, dessutom hade jag flera andra patienter som var reumatiker.

May-Britt blev snart en av föreningens eldsjälar. Hon fick även med sig maken Gunnar som gick bort 2006. Under många år sålde han lotter från en blå kiosk som stod på Stora torget.

Håkan Fransson, vice ordförande i Reumatikerföreningen, har mycket gott att säga om makarna Perssons insatser.

– De byggde upp föreningens ekonomi. Den är solid och gör så att vi kan sponsra aktiviteter som vattengympa, hjälpmedel och resor åt våra medlemmar.

Banvaktsstugan i Offerby som paret bodde i först byttes 1968 mot en villa i samma område. 1992 flyttade makarna in i en trea på Bispmotalagatan.

Här trivs May-Britt bra, det enda hon saknar är en hiss efter lårbensbrottet. Fram till för några år sedan körde hon bil.

– En vän sa att jag som är så gammal inte skulle köra mer. Hon hade nog rätt tänkte jag och sålde bilen. Det var det dummaste jag gjort, man blir så instängd.

Nu får hon i stället förlita sig på rollatorn som hon döpt till Kalle och på färdtjänsten. För May-Britt vill vara i farten, att något ska hända.

– Hade Gunnars lottkiosk stått kvar på torget skulle jag sitta där.

Det var väl inte så farligt att bli intervjuad?

– Nej, fast jag var nervös innan, har inte kunnat sova på två nätter sedan du ringde. Men i natt ska jag sova som en död.