På morgnarna brukar det vara jag och Staffan. På kvällarna föredrar jag Kent, Leonard eller Paul. De har dock fått konkurrens av Torsten. Fast i det långa loppet blir de alla ändå slagna av Malte.
Här talar vi om bilpendlarens bästa vän: stereon. Att stilla sitta och lyssna på motorn eller asfaltbruset är inget för mig, jag nyttjar radion och cd-spelaren flitigt. Varje jobbmorgon bjuder på en ypperlig möjlighet att lyssna in vad som är på gång via nyheterna, gärna med Staffan Dopping på P1. Efter avslutat värv finns det inget bättre än att koppla av jobbet med musik, gärna Leonard Cohen eller Paul Simon.
Men så kom Torsten och helt plötsligt räckte tiden i bilen inte till. Skådespelaren Torsten Wahlund har en vacker berättarröst som förmodligen skulle göra SMHI:s sjörapporter i radio till poesi. När han läser P O Enquists "Livläkarens besök" blir det outhärdligt vackert. Fast besvärligt. Jag körde säkert tio mil extra bara för att kunna lyssna färdigt på några kapitel. Just nu har jag dessvärre alldeles för kort väg för att hinna lyssna på några böcker. Med två tonåringar i bilen om morgnarna blir det heller inte utrymme för nyheter eller töntmusik.
De lyssnar på gräsliga saker, alldeles för högt och har dessutom förmågan att glömma sina skivor i stereon.
Häromdagen åkte jag ett ärende till Linköping och hann ratta ända från Mjölby till Ikea-avfarten innan jag insåg varför känslan av panik var så påtaglig. Iron Maiden hade vrålat för full hals hela vägen från en kvarglömd cd.
Den sortens musik är tack och lov bannlyst för kollektiv avlyssning när hela familjen ska på långfärd. Tonårspacket förpassas till baksätet med varsin bärbar cd och hörlurar. Vi där fram tror vi lyssnar på radio fast vi mest pladdrar eller försjunker i svävande tankar. Fast det finns ett ofelbart knep att få alla att lyssna på en och samma sak: humor. Man tröttnar aldrig på Hasse å Tages alla varianter av Malte Lindeman (husvagnsägaren är personlig favorit), Hassans busringningar eller Robert Gustafsson i vilken tappning som helst.
Man skrattar gott. Om skratt leder till säkrare bilkörning låter jag vara osagt. Men jag blir i alla fall en gladare medtrafikant.