Ja, jag erkänner. Jag kör ofta fort, för fort ibland. Till mitt försvar vill jag hävda att jag gör det med urskillning: aldrig i mörker, aldrig i halka. Bara när sikten är god och vägen torr.
För jag älskar ju att köra bil; känna trycket i ryggen när bilen axar, känna kontrollen i kurvorna. Och det är stor skillnad på att bara sitta bakom ratten och på att ha full koll, särskilt i halka. Det lärde jag mig på en förarutbildning för ett gäng rallygrabbar som verkligen kan köra bil. De skickade med två viktiga lärdomar:
1. Glöm aldrig att din enda kontakt med marken inte är större än fyra handflator.
2. Du har aldrig alla dubbarna i marken samtidigt.
Särskilt så här års är det läge att memorera båda sentenserna. På kursen gällde det att klara "älgprovet", den sortens kraftiga undanmanöver i hög fart som en gång i tiden fällde Mercedes A-klass. Likaså gällde det att bromsa från full fart till stillastående och samtidigt väja. Jag kan säga, det är stor skillnad på att utgå från 50 och 52 kilometer i timmen. Undanmanövern som går hur lätt som helst i 50 är fullkomligt omöjlig om man ökar farten ynka 2 kilometer... En ruggig insikt.
En annan insikt är att det betyder mycket vad man har på "fötterna". Torra gamla "hockeypuckar" till vinterdäck är verkligen döden.
Efter den utbildningen prioriterar vi i min familj fräscha däck på våra bilar. Och det var med glädje som jag häromdagen hörde om den skånske däckhandlaren. På hans firma kom det in en man som beställde nya vinterdäck till tjänstebilen. Han skulle ha testvinnardäck, han ville ha det bästa eftersom han kör så långt i jobbet. Och när han ändå var där kom han på att det var lika bra att skaffa nya vinterdäck även till frun: "Har du inget billigt? Hon kör inte mycket."
Handlaren slängde ut mannen. "Menar du att din fru, som kör era barn, ska ha sämre säkerhet än du själv?"
Klok handlare. Själv tänker jag som vanligt se över hjulen ordentligt nu när det är dags att byta inför vintern. För fyra handflator mot marken ger inte mycket marginal, det har jag lärt mig.