Vägverket är ansvarigt för trafiksäkerhetssituationen i landet. Nu har det brutit ut en debatt om hur Vägverket sköter detta ansvar. Kritikerna riktar främst in sig på gapet mellan den vackra Nollvisionen och den fula verkligheten. Som framgår av till exempel den trafiksäkerhetsbarometer som VTI ger ut så förbättras trafiksäkerhetssituationen successivt men långsamt. Men gapet mellan målprognosen och verkligheten minskar inte år för år.
Man nådde inte målet för 2000 (högst 400 döda) och man kommer sannolikt inte att nå de nu gällande målen för 2007 (högst 270 döda). År 2000 hade vi i verkligheten 591 dödade vilket är ett tal som är nästan 50 procent högre än målet!
En annan kritik hävdar att Vägverket skönmålar situationen genom att missbruka existerande statistik. Man jämför tidigare dödstal, där de som avlidit i trafiken på grund av sjukdom fanns med, med nuvarande dödstal där sjukdomsfallen (cirka 30 per år) rensats bort. Man jämför slutliga dödstal med senare preliminära dödstal vilka oftast är lägre (cirka 20 per år). Genom sådana jämförelser skulle man ge sken av en förbättring som inte är korrekt.
Medan kommunerna, som ansvarar för trafiksäkerheten i sina områden, kan uppvisa klara förbättringar under senare år så visar de statliga vägarna ingen motsvarande förbättring. Detta trots att Vägverket för närvarande arbetar med flera mycket bra trafiksäkerhetsåtgärder som till exempel 2+1-vägarna, vilka uppvisar mycket god statistik.
Själv tycker jag att kritiken är litet småaktig. Gapet mellan mål och verklighet är flera hund-ra dödade. Då är det ingen idé att diskutera 20 till 30 hit eller dit. Min kritik mot Vägverket är främst att man i alltför hög grad inriktat sig mot skadeförebyggande åtgärder som exempelvis räcken och bilfronter (vilket är rätt och bra) medan man i stort sett försummat det olycksförebyggande trafiksäkerhetsarbetet och då främst trafikantbeteendet (hastigheter, köavstånd, alkohol, användning av skyddssystem m m).
Men jag menar att den tyngsta kritiken skall riktas mot politikerna. Man var snabb att acceptera Noll-visionen. Men när det gäller att ge Vägverket resurser för att närma sig denna vision så har man varit trög och långsam. När skillnaderna mellan uppsatta mål och verkligheten är så stor som den nu är borde man agera snabbt och kraftfullt genom sitt ombud Vägverket.