Under hjälm och skinnställ ser ingen vem du är. Oavsett om du till vardags är arbetslös eller vd, studerande eller pensionär - på motorcykeln är alla lika. Kan det vara ett av skälen till den enorma frihetskänslan på hoj? Det går att gömma sig bakom visiret, det kan kännas rätt fräckt att se lite farlig ut. Ett annat skäl kan nog vara att det för utomstående är så svårt att veta vad maskinen är värd. Däremot begriper alla grannar att du lagt ut väldigt mycket pengar om du har råd med en Store-brobåt . . .
Jag förstår männen i börsens mc-klubb, som njuter av att kränga av sig den offentliga rollen och för en stund låtsas vara mc-gäng, lagom rebelliska i stället för samhällets stöttepelare. En mig närstående man har länge lekt med tanken på att sätta fast en lös hästsvans i hjälmen, och han är säkert långt ifrån ensam. Hojåkandet är nog många mäns bästa gemenskap, lik tjejernas på gymet. Där är krav och vardagsslentrian långt borta.
Påfallande ofta syns det gråsprängt hår under hjälmen. Egentligen märkligt; så dyra är ändå inte leksakerna. Visst kan man spendera en förmögenhet på sin nöjesmaskin. Men varför måste man först skaffa alla "nödvändigheter" för att tillåta sig att ha riktigt kul?
Ett ställe där alla hojåkare i Östergötland säkert varit, åtminstone någon gång, är fiket vid kanalen i Norsholm. Förra torsdagen var första träffen för året och hela sommaren samlas massor av folk för att ljuga lite, ta en korv, kolla in. Jag, som varit engagerad inom motorsport många år, hittar nästan alla gamla kompisar här. Och mer och mer verkar Norsholm utmejslas som en mc-träffpunkt. Skulle tro att det kommer en 300 hojar, varav kanske max femton körs av tjejer.
Udda är att så många åker dit direkt från jobbet. När vi äntligen brukar masa oss iväg, framåt sju-halvåtta, har ett antal redan stuckit hem.
En senare uppstickare är onsdagskvällarna på fiket vid leksaksmuseet i Vadstena. Som träffpunkt är det kanske redan större än Norsholm och där syns också fler bilar. Även i Vadstena var det "säsongspremiär" förra veckan. Det här är inget nytt. Ända sedan 50-talet har ett stort antal (numera) gubbar med hot rods träffats på samma kravlösa vis vid ett donutfik i Los Angeles. Fränast är att de träffas vid 5-tiden på lördagsmorgnar. Många av dem behöver numera rullator, men de tar sig ändå dit i sina fina roddar. Där har ni fina förebilder, grabbar. Vi fortsätter väl att ses i sådär en 50 år?