– Om vi inte pratar även om problemen som integrationen innebär, så blir de problemen bara större. Det uppstår ett tomrum och det tomrummet kommer någon att fylla. I sådana tomrum får man Donald Trump, Brexit, främlingsfientliga partier, säger Mustafa Panshiri.

Våren 2016 jobbade Mustafa fortfarande som polis i Linköping. Flyktingströmmen till Sverige var sedan en tid intensiv och Mustafa la mycket tid på att träffa ensamkommande unga som hamnat på olika akutboenden i Östergötland.

Linköpings Arena hade blivit ett sådant boende och där hörde jag en av Mustafas föreläsningar för nyanlända afghanska killar och unga män på deras eget språk om Sveriges demokrati, lagar om yttrandefrihet och jämlikhet mellan könen, rätten till homosexualitet och vår gratis utbildning.

Artikelbild

| Ser förändring. De allra flesta som kommer till Sverige vill vara en del av samhället, men det är allas ansvar att prata om värderingar och normer, anser Mustafa Panshiri.

Mustafa är en av mycket få poliser i Sverige som behärskar språket dari. Han blev en brygga mellan de ensamkommande unga och polisen.

Föreläsningen i Linköpings Arena ägde rum efter att flertalet unga tjejer utsatts för sexuella övergrepp på sommarfestivalen We are Stockholm och just när flera kommuner erfor problem med invandrade personer som ofredade flickor och kvinnor i badhus.

Inget av detta väjde Mustafa för:

– Ni killar, ni har aldrig gått och badat ihop med en tjej. På simhallarna har tjejerna bara bikini. Jag vet att det kan bli mycket tankar, att det kan vara nästan som en chock. Men man måste lära sig hantera det. Man kan titta. Men man följer inte efter någon. Man rör inte vid någon. Det är ett brott.

Artikelbild

| Engagerad. Mustafa Panshiri vid en av alla tusentals föreläsningar. med sin bakgrund och språket blir han en brygga mellan Afghanistan och Sverige.

Så sa Mustafa och killarna i publiken, i foppatofflor och mjukisbyxor och med öronen på helspänn, mumlade instämmande.

När Mustafa pratat färdigt ville ingen lämna rummet. Alla ville ta selfies med polisen, många dröjde sig kvar för att ställa frågor eller berätta sin historia om flykten och familjen som blivit kvar.

Artikelbild

| Efteråt. När förerläsningen i arenan var slut ville ingen lämna, alla ville prata med Mustafa och ha hans nummer i sina mobiler.

När Mustafas kombination av afghanskt ursprung, dari-tal, polisutbildning och engagemang för integrationen blev allmänt känd efter artikeln ville plötsligt alla ha honom. Akutboenden och HVB-hem över hela landet ville ha besök, socialförvaltningar, skolor, gode män, Migrationsverket, Socialstyrelsen ville ha föreläsningar.

När jag nu möter Mustafa Panshiri igen, på ett kafé i Linköping den enda dag i veckan som han jobbar i hemstaden, har han sagt upp sig från Polisen och bildat ett eget företag för integrationsföreläsningarna. Han har ett diskussionsforum på företagets hemsida och en Facebooksida där hans inlägg, ofta vassa och kritiska, ställer integrationsfrågor på sin spets och skapar debatter förvånansvärt fria från hat- och hotkommentarer.

Artikelbild

| Berättelsen. Den unga killen ville öppna sig och berätta om sin flykt, efter förläsningen. Mustafa tog del av allt.

– Jag vill att det ska vara en trevlig ton. Däremot behöver vi inte enbart diskutera trevliga ämnen, säger Mustafa.

Nu har du blivit något av en offentlig debattör. Eller har du egentligen alltid varit det?

Artikelbild

– Jag brinner för integration och jag ser att det finns brister. Därför har jag väl blivit en ofrivillig debattör… Det är viktigt att vi för en dialog och vågar prata om hur det går med integrationen.

Mustafa säger att han märkt en förändring i debattklimatet det senaste året. Ett uppvaknande pågår, beskriver han, där fler vågar tala om värderingar och normer.

Till de tusentals unga nyanlända afghaner och andra som han möter säger Mustafa att demokrati och yttrandefrihet är grundstenar i det svenska samhället. Och att den som inte ställer upp på de värderingarna lär få stora problem att passa in.

Tror du att integration fungerar? Även när det handlar om så vitt skilda samhällsskick och kulturer som Sverige och Afghanistan?

– Ja. De allra flesta jag möter vill bli en del av det svenska samhället. De håller med om det som jag säger och tycker det är rätt. Det är ett litet fåtal som inte håller med, säger Mustafa.

Integration fungerar om människor enas om gemensamma värderingar som gäller för samhället, är Mustafas tanke men han menar att svenskar ibland tappar kompassen när de ska diskutera värderingar. Istället för sakfrågan börjar debatterna handla om vad som egentligen menas med uttrycket ”svenska värderingar” eller om man kan eller inte kan använda uttryck som ”no-go zones” om socialt oroliga områden.

– Då handlar debatten istället om vad vi kallar saker, och så missar vi att prata om de egentliga problemen, säger Mustafa.

En annan brist i integrationsarbetet, anser Mustafa, är vissa människors inställning att man inte ska prata om andras kulturer, religioner eller traditioner för att de kan bli kränkta, ledsna eller arga.

– Om vi tror att integrationen kommer att sköta sig själv utan några friktioner, då har vi fel, säger han.

Hur ska vi klara det då, i landet Sverige där alla vill vara så sams om allting så att stämningen inte blir otrevlig?

– Om vi tror att de här människorna kommer bli ledsna, arga, eller upprörda för att vi pratar om värderingar och deras kultur och religion, vad säger det om hur vi ser på människorna? motfrågar Mustafa. Och svarar själv:

– Då ser vi på dem som allmänt lättkränkta och arga människor. Och då blir det ”de låga förväntningarnas rasism”. Vi ska ha samma förväntningar på nyanlända som på alla andra.

Mustafa Panshiri kom till Sverige sommaren 1998, då han var elva år. Han säger att det var som att vinna på lotto, att han tänkte ”Nu kommer det att bli bra”. Samtidigt var han lite skeptisk till det nya landet. Men nyfiken.

– Jag fick till exempel höra att i Sverige var det tillåtet med homosexualitet. Jag tänkte ”Va?! Vilket hemskt land det här är!” Samtidigt såg jag ju att Sverige hade kommit långt med sitt samhälle, med demokratin, yttrandefriheten. Jag var nyfiken, jag tog till mig av det. Och det vill de flesta som kommer hit.

Vem hade du varit idag om du hade levt kvar i Afghanistan?

– Jag har ställt mig själv den frågan några gånger, säger Mustafa.

Om han blivit vuxen i Afghanistan hade han förmodligen varit utbildad eftersom familjen skulle ha haft ekonomisk möjlighet till det, säger han.

– Men vilka värderingar hade jag haft? Vad hade jag tyckt om yttrandefrihet, om jämställdhet? Frågan skrämmer mig faktiskt lite.

Sedan Donald Trump tillträdde som USA:s president har Trump vid flera tillfällen använt Sverige som avskräckande exempel på hur det går när ett land, enligt Trumps mått, tar emot för många invandrare. Fler främlingsfientliga politiker har använt Sverige så, däribland Ungerns premiärminister Viktor Orbán.

Det är ingen slump att Trump sa ”Titta vad som hände i Sverige” och framställde landet som ett migrationshaveri, menar Mustafa Panshiri.

– Det finns problem här, så det ligger något i det. Men Trump och andra ska inte få kapa det här ämnet och prata om det som han vill. Det är vi här i Sverige som måste diskutera vår integration, vi som känner till förhållandena här, säger han.

Den som läser Mustafas inlägg eller lyssnar på intervjuer med honom lägger märke till att han använder uttrycket ”två dialoger samtidigt”.

Vad menar du med det, att du driver två dialoger samtidigt?

– Jag pratar dels om den stora majoriteten människor, det är alla de som fungerar, de vill saker, de är nyfikna, de vill plugga, de vill jobba, de vill göra bra saker för samhället.

– Sen har vi en minoritet, en klick, som inte sköter sig. Det är de som står för problem, som är kriminella, som begår sexuella övergrepp på tjejer på festivaler och i badhus, som begår gruppvåldtäkter på pojkar. Det måste vi också våga prata om. Vi måste våga nämna specifika problem i samhället.

Men skulle en ”vanlig svensk” kunna säga det här som du säger?

– Jag med svart hår och brun hy har tydligen mandat att prata om det här, säger Mustafa med ironisk underton.

Det finns en världsspridd trend som säger att den som inte har egen erfarenhet av ett ämne inte kan tala för andra. Att en heterosexuell person inte kan föra homosexuella personers talan, att bara kvinnor kan tala om utsatthet för mäns våld.

– Jag är starkt emot den där trenden, säger Mustafa. Alla kan tala om det här. Alla måste prata om det här!

I sina inlägg i företagets diskussionsforum och på sin Facebooksida blir Mustafa ofta ifrågasatt och får mothugg av följare som vill debattera integrationsfrågan. Han får också många hyllningar. Nyligen skrev en debattör att han är en lämplig ny inrikesminister.

Hur ser framtiden för dig ut? Blir det en politiker av dig?

– Jag vet inte… Jag har gett kängor åt alla partier, så det är inte säkert att någon av dem skulle vilja ha med mig att göra. Men jag vill påverka. Om jag kan påverka genom politik, så kanske.

Vad händer om Sverige inte får bättre flyt i integrationen?

– Om integrationen ska fungera måste vi alla kunna prata om obekväma ämnen. Det här är vårt land och alla behöver ta ett ansvar, säger Mustafa.

Majoriteten av svenskarna är kloka människor som förstår skillnaden mellan att kritisera värderingar som krockar med det svenska samhällets sekulära idéer, och att dra alla människor över en kam och döma dem, menar Mustafa.

– Det gäller att våga stå upp för de värderingar som vi har kämpat länge för, och inte ta dem för givet, säger han.