Efter alla år av grubbel. Nu vet jag äntligen vad jag är! Jag är en kärleksfull, förstående och tillåtande vegetan!
Senast jag besökte mitt sommarhus, satt jag i solen och njöt av småfåglarnas outtröttliga sång. Allt var lugnt och fridfullt. Med ett slött öga kikade jag under halmhatten på vår trädgård och insåg att jag nog snart måste klippa gräset. Sedan tänkte jag på alla de gånger jag på knä rensat rabatter, ansat buskar och riskerat livet på höga stegar för att klippa fruktträd.
Jag vill på intet sätt påstå att jag är en trädgårdspedant som mäter min trädgård med nitiska blickar. Tvärtom faktiskt. Jag gillar liksom Tjuren Ferdinand att njuta av skuggan under närmsta korkek.
Det var därför tanken slog mig, när jag satt där och slöade i solstolen. Trädgårdsarbete handlar ju egentligen om att dominera och tvinga naturen till total underkastelse. Om naturen vill vara kreativ och låta en maskros spira mitt i min grusgång ska den genast få en svavelos från min svärande käft och sedan utrotas med hjälp av ett hårt mördarredskap av svensk stål. Om mina äppleträd vill blomma ut med massor av vattenskott i den värmande och sensuella vårsolen är jag där med min rostiga sekatör och klipper av vartenda nytillskott i grenverket.
”Måste du växa så förbaskat fort!”, ryar jag medan jag kör min vrålande motorgräsklippare fram och åter över den stackars gräsmattan som gör vad den kan för att blomma ut till en vacker sommaräng.
Nä, nu är det slut med tyranniet. Jag ska sluta stå där, som en vilt fäktande diktator och skrika åt trädgården att skärpa sig, och hota med andra bullar.
Jag ska i stället bara sitta i min solstol och se hur naturen tar sina egna vägar och ge trädgården den frihet som varje trädgård egentligen önskar sig: Att få växa sig hur vild som helst!
Jag ska bli en vegetan. Mitt alldeles egenpåhittade ord för en person som låter naturen och växtligheten ha sin gång medan hen ägnar sig åt att vegetera.
Fast det kommer ju bli ganska svårt att ta sig fram till sommarhuset från vägen genom all sly, rosensnår och meterhöga nässlor förstås ...
Kanske ska jag trots allt satsa på en ny gräsklippare så jag kan klippa lite gångar i all vild natur? Men då blir det förstås en batteridriven, tyst och miljövänlig liten sak. Jag vill ju inte störa all vacker växtlighet.