André Fröjdh vet hur det känns att nå botten. Men han vet också hur man tar sig från de mörka dagarna till ljusare.
Ett sommarvackert Norrköping med Moa Martinsson och Industrilandskapet runt knuten hälsar välkommen hem. Flyttgubbarna pockar på uppmärksamheten. Hissdörren piper. Kartongerna väntar på att få placeras i rätt rum. Och mitt i flytt-kaoset är vi på plats.
Det är inte första gången som André är med i media. Men den här gången utspelar sig inte reportaget på ett sjukhus. Istället ger det en bild av hur livet kan se ut – när det har vänt och mörkret ligger bakom.
Varje år föds i snitt ett till två barn med Diamond-Blackfans anemi i Sverige. Året 1996 var André Fröjd en av dem.
Redan som liten tvingades han till en kamp mot den sällsynta blodsjukdomen. En sjukdom som hindrar blodkroppar från att bildas och därmed syresätta kroppen. I spåren av sjukdomen kommer en besvärlig infektionskänslighet.
André hade hellre stannat kvar i skolan istället för att åka in till sjukhuset för en av de många blodtransfusionerna.
Han hade så gärna velat slippa den ständiga huvudvärken och oron inför framtiden. Han hade velat orka springa lika långt som de andra i klassen. Han hade velat orkat hålla fokuseringen genom en hel skoldag.
Men så blev det inte.
Istället spenderades timme efter timme på ett sjukhus som till slut blev som ett andra hem. För det är så vardagen ser ut för ett litet barn när sjukdomen får bestämma.
– Jag mådde dåligt hela tiden. Det var min standard. Jag hade en ständig huvudvärk och var hela tiden trött. Det var svårt att fokusera och det gjorde skolan tuff, säger han.
André Fröjdh som åttaåring under ett av de många besöken på Vrinnevisjukhuset genom åren. Bilden är tagen i mars 2005 i samband med att NT gjorde ett reportage om honom.
Sjukdomen blev som en broms i vardagen. Den tvingade honom att hela tiden att sakta ner. Den präglade hela hans barndom. Den gjorde honom ensam på sin fritid – och mobbad i skolan.
– Jag var mycket för mig själv, speciellt under låg- och mellanstadiet. Jag hade aldrig den där sociala rasten.
Mobbingen kom i form av kallt vatten i duschrummet efter gymnastiken. Eller en piskande handduk i omklädningsrummet. Men den uppenbarade sig mest genom utfrysning.
Hängde mobbingen ihop med din sjukdom?
– Jag vet inte riktigt. Barn kan mobba varandra för vad som helst. Jag var tystlåten men annars upplevde inte jag att jag var jätteannorlunda i mitt sätt att vara. Jag tror inte att någon i min ålder förstod vad jag gick igenom. Det var knappt så jag själv gjorde det.
En historisk dag. André Fröjdh och flickvännen Julia Krantz blir sambo för första gången.
André Fröjdh svettas när han går trapporna upp till tredje våningen. Men han behöver inte längre stanna för att hämta andan, för i dag är han stark. Det har nu gått sju år sedan som han behövde göra sin senaste blodtransfusion.
Han och Julia Krantz blir just i dag sambos för första gången. Det är en milstolpe i livet för dem båda två. Och ännu ett tecken på att Andrés liv hela tiden förvandlas till det bättre. Ensamheten är bortsuddad.
Men vägen hit har varit tuff – på gränsen till för tuff.
Vintern 2015 blev André plötsligt allvarligt sjuk i en septisk chock. Hans tillvaro på gymnasiet slog i spillror. Hans liv svävade i fara.
När André vaknade upp, ensam hemma, den där morgonen kände han direkt att något var fel. Väldigt fel. Frossan gjorde så att han knappt kom upp ur sängen. Det var precis så han orkade ta sig till ytterdörren för att släppa in ambulanspersonalen.
Minnena på intensivvårdsavdelning är dimmiga. André minns inte mycket. Men en smärta glömmer han aldrig. CVK, den centrala venkatetern på halsen. En tunn plastslang som han fick läkemedel genom.
– Det kändes som att få en brinnande kniv mot halsen...
André Fröjdh beskriver sitt liv som uppdelat i två delar. En mörk och en ljus.
Att drabbas av en septisk chock är livsfarligt.
– Efteråt fick jag reda på att jag hade 50 procents chans att överleva.
Det är en slantsingling...
– Ja, det är sjukt när man får perspektiv på det.
Hur ofta tänker du på att du var så nära att dö?
– Väldigt sällan. För sällan, för jag borde tänka på det oftare. Man kan alltid vara mer tacksam i livet än vad man är.
André överlevde. I sjukhussängen snurrade tankarna.
– Jag var väldigt överviktig då och bestämde mig för att ändra på mitt liv och mina livsvanor. Jag bestämde mig för att gå all in på det.
I april 2001 besökte Norrköpings Tidningar familjen Fröjdh hemma i Söderköping. På bilden ser vi en fyraårig André med mamma Pernilla.
Men vad han inte visste då var att något annat istället väntade runt hörnet. Hälsoresan fick vänta, för istället bar vägen till hans värsta tid i livet.
För problemen fortsatte att hopa sig i tonårskroppen. André fick bältros i ena ögat. Virussjukdomen är mycket smärtsam och lämnade efter sig ett ärr mitt i synfältet på hans vänstra öga.
Som om det inte var nog fick han även knölros på båda benen. Knölros är en inflammation i underhudsfettet som orsakar knölar och rodnader på kroppen vilka kan göra väldigt ont.
Det var nu tillvaron var som mörkast. För hur stark du än är, kommer alla till slut till en gräns. Det är nu vi är framme vid scenen då en förtvivlad 19-åring stod i köket hemma i barndomshemmet i Söderköping med kniven mot halsen.
Men bladet stannade där. André tryckte aldrig till.
– Jag hittade något slags ljus där och då.
Han mindes plötsligt ett ord som mamma Pernilla ofta använde. Hopp.
– Mamma sa alltid att hoppet är det sista som överger en. Samtidigt vågade jag inte ta livet av mig. Jag tror att jag egentligen alltid har varit för rädd för att göra det. Inte för min egen del, utan för hur mina nära och kära skulle reagera om jag gjorde det.
Där kniven en gång hotade finns nu istället en tatuering. Ordet hope och två händer kopplade till varandra.
– Det är den tatueringen som betyder mest för mig. Den står för att våga sträcka ut sin hand för att be om hjälp, men också för att våga ge hjälp. Jag är tacksam över de personerna som har hjälpt mig på olika sätt.
Julia Krantz flyttade upp från Lund för att bo med André Fröjdh.
När André var sex år ledde pappa Anders in honom i golfens värld. Den lagom konditionskrävande sporten blev en ledsagare genom livet. En kompis att hålla handen.
Och när han väl kunde gå all in med sin styrketräning och kostlära blev det starten på en förvandling.
Efter att ha studerat till idrottskonsulent och fystränare på Bosön är den överviktige tonåringen i dag en 27-årig egen företagare inom personlig träning och kostrådgivning.
André brinner för personlig utveckling och hoppas att resan han har gjort kan inspirera och hjälpa andra. Han väljer att koka ner sina råd i tre punkter som han anser har hjälpt honom mest.
- Våga öppna upp dig. Våga prata med folk, helst så många som möjligt. Alla du pratar med kanske inte kommer att förstå dig. Men ju fler du pratar med desto fler kommer att göra det.
- Våga vara ärlig mot dig själv med dina känslor och behov. Vad känner du? Vad behöver du just nu? Försök förmedla det till din omgivning så tydligt och konkret som det går.
- Det du känner är inte hela du. Det är bara en sekvens i ditt liv. Dina svarta känslor behöver inte finnas där hela tiden. Känslor går att förändra med sitt tankesätt och agerande.
Det är här är strategierna som hjälpte André Fröjdh ut ur mörkret.
Hela vägen till en solig dag, mitt i ett flyttkaos som nybliven sambo.