Förra året ringdes totalt 24 800 larmsamtal om suicid i hela landet. Jämfört med året innan ökade kategorin med nära 30 procent.
– SOS 112, vad har inträffat?
Den frågan ställer Emelia Perälä varje gång hon lyfter på luren. På andra sidan finns en person som befinner sig i nöd.
– Det är komplexa samtal och inringaren ska försöka förklara för mig – som inte ser någonting – vad det är som händer. Det gäller att kunna göra en bedömning med någon annans ögon, och det är inte lätt.
På SOS-centralen i Norrköping tar operatörer emot nödsamtal från hela Sverige. Emelia Perälä har jobbat som SOS-operatör i elva års tid, men minns fortfarande känslan när hon skulle ta emot sitt första nödsamtal.
– Jag var fruktansvärt nervös inför att trycka på knappen och svara i luren, man vet ju aldrig vad som är på andra sidan.
När Emelia Perälä berättar vad hon jobbar med får hon ofta frågan vilka samtal som är de jobbigaste att svara på. För henne finns det ett självklart svar på den frågan.
– Suicidsamtal är de jobbigaste, anhöriga som hittar en familjemedlem som tagit sitt liv. De samtalen tar i hjärtat. Om det är fullbordat kan man inte hjälpa patienten på något sätt, utan då får man finnas där för de anhöriga. Jag kan inte hjälpa dem att få tillbaka personen i fråga och att höra den här förtvivlan hos en mamma som förlorat sin dotter är verkligen det jobbigaste.
Det skickas alltid hjälp till platsen som in i det sista försöker rädda livet på personen. Under tiden hjälpen åker till platsen försöker operatören lugna och samla information.
– Vi har frågor att ställa, men det finns ingen direkt mall. Man får vara medmänsklig och försöka lugna de anhöriga.
SOS-operatören måste alltid få reda på vart man ringer ifrån, vilken adress man är på, vad det är som har hänt och hur personen i fråga mår för att kunna göra en korrekt prioritering.
De som ringer till SOS Alarm behöver vård, räddning eller att polis kommer till platsen. Om samtalet kräver vård eller räddning ställer SOS-operatörerna frågor utifrån ett formulär för att kunna avgöra vilken prioritering ärendet har. Men det är inte alltid som inringaren har tålamod nog att svara på alla frågor.
– Som inringare tänker man nog att alla samtal genererar en ambulans som åker med blått ljus och kommer direkt. Men riktigt så är det inte, för det finns ett begränsat antal resurser. Vi kan inte skicka allt vi har, även om vi skulle vilja det.
Emelia Perälä tycker att det ibland är lättare när barn ringer in till 112, eftersom de svarar på frågorna som en vuxen ställer utan att ha sina egna värderingar om vilken fråga som är nödvändig. Samtidigt är det inte alltid som barnen faktiskt befinner sig i nöd.
– Några småkillar ringde en gång och sade att det brann hemma. De uppgav en adress och räddningstjänsten började närma sig. Men när de hörde sirenerna ringde de tillbaka till oss och berättade att de bara hade busat. Det är ju gulligt, fast man ska inte göra så.
För att bli SOS-operatör krävs en cirka 14 veckors lång utbildning som hålls av SOS Alarm.
Eftersom operatörerna har tystnadsplikt går det inte att ventilera med ens närmaste. Därför beskriver Emelia Perälä att kollegorna, som gått igenom samma sak, blir extra viktiga för att kunna hantera de allra jobbigaste samtalen.
– Om man går och ältar någonting handlar det ofta om utifall man hade kunnat göra något annat, om det hade gjort någon skillnad om man gjort en annan prioritering.
Får du någon uppföljning om hur det går sen för de du pratar med?
– Nej, och det var svårt i början, men nu har man lite vant sig. Man kan efterfråga uppföljning om det är något särskilt. Men på något vis lär man sig att släppa jobbet när man går härifrån, och det är viktigt för annars hade saker och ting ätit upp en.
Att Emelia Perälä började jobba som SOS-operatör var lite av en slump. När hennes tidigare arbetsplats lades ner var det en vän som frågade om hon ville komma och jobba hos SOS Alarm.
– För min del var det inte helt självklart. Sedan studenten hade jag alltid sagt att jag aldrig skulle jobba inom vård eller med att sitta och svara i telefon. Men sedan hamnade jag här, säger hon och skrattar.
"Sedan jag började jobba här har jag blivit mer uppmärksam när man åker längre sträckor, vilka avfarter man passerat, eller vad som står på vissa skyltar", säger Emelia Perälä.
Operatörerna jobbar dygnets alla timmar, året runt. De spenderar högtider tillsammans och jobbar som mest när resten av Sverige är lediga. Men alla de oregelbundna timmarna är värt det känner Emelia Perälä.
– Det bästa med mitt jobb är att gå ifrån arbetet och känna att jag faktiskt har gjort skillnad. Det är väl på få arbetsplatser man kan säga att man räddat någons liv när man går från jobbet, men här kan man säga det.