Emelie och hennes familj, som består av hennes man Henrik Castegren och deras son Frans, har bott i Ungern de senaste månaderna.
I lägenheten i närheten av Parken i Norrköping leker fyraåriga sonen Frans med sina kusiner. De och deras pappor är precis på väg ut genom dörren.
– Vi får ses här hemma hos min syster. Vi bor i en lägenhet i samma hus men hos oss är det flyttkaos, säger Emelie.
När papporna och barnen tagit sig ut genom dörren blir det lugnt, den enda som gör väsen av sig är hunden Ludde som snart lägger sig till rätta i soffan.
Emelie Rönnlöf Castegren har bott utomlands med sin familj de senaste månaderna. Det beror på att hennes man, den tidigare IFK-spelaren Henrik Rönnlöf Castegren, spelat fotboll för den ungerska klubben Debreceni i Ungerns näst största stad Debrecen. Då har Emelie och deras son Frans följt med. Men nu ser Emelie fram emot att landa i Sverige. Det blev nyligen klart att Henrik kommer att spela i Uppsalaklubben Sirius.
– Det har varit väldigt stressigt att leva det här flyktiga livet och nu vill vi ha något mer stabilt här hemma.
Det var i februari som flyttlasset gick till Ungern, men Emelie trivdes aldrig där. Hon hade redan då en längtan efter ett mer stabilt liv, och hon kunde inte se en framtid i Ungern. Dessutom gick hon precis innan flytten igenom ett missfall.
"Jag har aldrig förstått hur jobbigt det är att få ett sådant besked, även i de tidiga veckorna av graviditeten, tills jag själv var med om det."
Det är nyårsafton och imorgon ska år 2025 börja. Familjen Rönnlöf Castegren vet inte vad året kommer innebära, eller i vilket land de ska bo. På morgonen tar Emelie ett graviditetstest. Strecket på stickan är tydligt: hon är med barn. Emelie och Henrik börjar direkt planera hur familjelivet kommer se ut när de är fyra.
Men några veckor senare, i graviditetens nionde vecka, gör Emelie ett ultraljud och får ett mardrömsbesked.
– Jag hade haft feber några dagar tidigare och mått väldigt dåligt. När barnmorskan som gör ultraljudet är tyst för länge så frågar jag: "är det ett missfall?"
Barnmorskan säger att graviditeten har stannat av. Det går inte att se några hjärtslag.
– Det kändes som att jag var utanför kroppen och tittade på hela situationen. Är det verkligen jag som ligger i den här stolen? Är det mig det händer? säger Emelie och fortsätter:
– Jag har aldrig förstått hur jobbigt det är att få ett sådant besked, även i de tidiga veckorna av graviditeten, tills jag själv var med om det.
Vid hennes sida står Henrik och när de kliver ut ur undersökningsrummet kommer tårarna.
– Man har byggt upp en bild av hur livet kommer se ut om ett tag. Och den bilden fanns inte längre.
När Emelie opererades på det ungerska sjukhuset kände hon sig utlämnad och rädd. Eftersom personalen inte kunde prata engelska fick hon inte veta vad som hände henne.
Mitt i chocken och sorgen får Henrik ett telefonsamtal. Han behöver bestämma om han ska tacka ja till att spela för det ungerska laget.
Efter det går allt snabbt. De packar och hela familjen ska flytta till ett nytt land. Kort efter att de kommer fram känner Emelie, som nyligen tagit tabletterna som ska göra att kroppen stöter ut fostret, att något är fel.
Hon söker vård på det ungerska sjukhuset. Sonen Frans följer med till besöket. Henrik är på träning och det finns ingen annan som kan vara barnvakt.
– Henrik kan liksom inte säga att nu har jag det körigt hemma, nu behöver jag hjälpa till. Det funkar ju inte så i den världen, säger Emelie.
Läkarna ser att fostret finns kvar i livmodern och att Emelie på grund av det fått en infektion. Hon måste opereras akut.
– Läkaren sa att din son kan inte vara kvar nu, du behöver ha någon som tar honom. Men Henrik var inte klar och på grund av infektionsrisk på sjukhuset fick jag och Frans vänta utomhus tills någon kunde komma och ta honom.
Till slut kommer hjälpen. Det är frun till sportchefen i Henriks nya klubb som kommer till sjukhuset.
– Det är väldigt speciellt att en människa som jag aldrig träffat innan får komma dit och stötta mig. Det kändes väldigt ensamt.
Efter missfallet skuldbelade Emelie sig själv. Nu vet hon att hon inte hade kunnat göra något annorlunda.
Emelie läggs in och ska opereras akut. På sjukhuset är det svårt att få kontakt med personalen. De pratar bara ungerska.
– Det är skitigt, väggarna håller på att gå sönder, det luktar mögel. Jag ligger i en trång sal med tre andra personer som kräks och mår jättedåligt. Samtidigt mår jag dåligt och har hög feber. Det var så utlämnande och läskigt.
Efter operationen vet Emelie inte riktigt vad som hänt. Hon får inga besked om ingreppet lyckades, eftersom sjuksköterskorna inte kan prata med henne.
Till slut får hon prata med läkaren på engelska och förstår att allt gått bra. Hon blir utskriven från sjukhuset och åker till det nya huset i Debrecen.
– Efter missfallet började jag att skuldbelägga mig själv. Jag tänkte på om orsaken var för mycket stress, om jag ätit något som inte var bra och om jag borde ha gjort något annorlunda. Men en barnmorska i Sverige sa att sådana saker sällan påverkar och att det är så mycket som behöver klaffa för att en graviditet ska bli fullgången. Det handlar ofta bara tajming och biologi, säger Emelie och fortsätter:
– Den insikten hjälpte, även om det fortfarande var tufft.
Emelie delade med sig av att hon fått ett missfall via sina sociala medier och fick ett enormt gensvar.
Emelie hittade stöd via sina sociala medier. Där fick hon kontakt med fler kvinnor som också gått igenom missfall men fått barn efteråt.
– Det var så många kvinnor som skrev att de gått igenom samma sak, en del hade haft tio missfall men fått barn efter det. Alla dessa berättelser hjälpte mig och gjorde att jag tog bort lite av skulden på mig själv. Att förstå hur vanligt det är hjälpte mig att inte bära allt ensam.
Ett par månader efter missfallet blir Emelie gravid igen.
– Jag tror ingen av oss var beredda på att vi skulle bli gravida så fort igen. Men ganska snabbt efteråt, i vecka fyra, blev det missfall igen.
Även den här graviditeten hade Emelie och Henrik börjat se det nya livet framför sig, med ett syskon till Frans.
– Jag har berättat för Frans om graviditeterna. Jag har funderat på om det var rätt eller om det var för mycket för honom att ta in. Men för oss är det viktigt att visa att alla känslor får finnas. Vi pratar öppet om mycket i vår familj och vill att det ska vara naturligt att livet går upp och ner. Vi märker att han bär det på sitt sätt, men inte att det skulle ha påverkat honom illa, säger Emelie och fortsätter:
– Här om dagen frågade han: “Mamma, har du en bebis i magen?” Och då svarade jag: “Nej älskling, inte just nu. Men det kanske kommer snart, vi hoppas det.”
Trots att Emelie gått igenom två missfall under året är drömmen och hoppet om att utöka familjen stark.
– Jag vet att min kropp är redo för att börja om igen med en graviditet till. Jag tror att allt har sin perfekta tajming och att allt sker när det ska ske. Det får jättegärna komma en liten bebis.