â Det Ă€r fruktansvĂ€rt. Hon har till och med lyckats skĂ€ra sig pĂ„ den psykavdelning hon varit inlagd pĂ„. Numera vĂ„gar jag knappt gĂ„ och lĂ€gga mig i rĂ€dsla för att fĂ„ det dĂ€r samtalet, sĂ€ger mamman.
TĂ„rarna rinner nedför hennes kinder, dĂ€r hon sitter i vardagsrumssoffan bredvid sin sambo. Vi kan kalla dem Helena och Johan, för att skydda den person det egentligen handlar om â Helenas dotter, som hĂ€r fĂ„r namnet Johanna. En tjej nĂ„gonstans mitt i tonĂ„ren, som inte lĂ€ngre orkar leva, och som försökt att ta sitt liv flera gĂ„nger. Eller har det varit ett rop pĂ„ hjĂ€lp? Helena skakar pĂ„ huvudet. Hon vet inte.
Och hon har knappt hunnit att ÄterhÀmta sig. För bara nÄgra dagar innan vi ses fick hon larm om att Johanna hittats pÄ ett jÀrnvÀgsspÄr mitt i natten. Men innan Helena och Johan berÀttar mer tar de oss tillbaka i tiden.
â Det började nĂ€r Johanna var i elvaĂ„rsĂ„ldern, hon bytte skola och blev helt plötsligt inbunden, frĂ„n att tidigare varit en pysslig glad tjej som gillade att klĂ€ ut sig och spela teater, sĂ€ger Helena.
NÀr hon var i tolvÄrsÄldern skar hon sig första gÄngen.
â Vi blev totalt chockade. SĂ„ vi kontaktade BUP, men vĂ€ntetiden var lĂ„ng. Dit gick vi nĂ„gra gĂ„nger, men det gav inte sĂ„ mycket. SĂ„ jag ordnade annan psykologkontakt. Men Johanna ville inte prata och sĂ„ har det varit och Ă€r fortfarande, fortsĂ€tter Helena.
Hur mÄnga gÄnger Johanna skurit sig efter det och fÄtt Äka till akuten och sy har bÄde Helena och Johan tappat rÀkningen pÄ. DÀremot minns de vÀldigt tydligt en natt i mars förra Äret. Johanna hade svalt tabletter och det blev ilfart till barnakuten pÄ Vrinnevisjukhuset.
I mars i Är hÀnde det igen. Under en permission frÄn barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, avd 40 i Linköping, dÀr hon var inlagd för att stÀlla om medicinen, svalde hon tabletter pÄ nytt.
â Jag lĂ„g inne med henne i nĂ€stan tvĂ„ mĂ„nader. Men det blev inte bĂ€ttre. Kravet Ă€r att vĂ„rdnadshavaren ska vara med, men i vissa fall Ă€r det inte bra. Johanna ville inte ha oss dĂ€r, konstaterar Helena.
Det var ocksÄ dÄ, som Helena upptÀckt att Johanna hade rakblad pÄ bordet i sitt rum.
â Hur Ă€r det ens möjligt? Vid ett tillfĂ€lle hade hon skurit sig tvĂ„ gĂ„nger pĂ„ samma dag. Svaret jag fick frĂ„n personalen var att de inte hade möjlighet att visitera, eftersom hon var dĂ€r frivilligt, sĂ€ger Helena.
â Det Ă€r helt sjukt, man fĂ„r inte krĂ€nka nĂ„gon, men det hĂ€r handlar om barn, som tĂ€nker ta sina liv, tillĂ€gger Johan.
Helena bestÀmde sig för att gÄ runt pÄ avdelningen och kolla hur sÀkerheten sÄg ut.
â En morgon hittade jag köksdörren olĂ„st, det hade ju bara varit att gĂ„ rakt in och ta en kökskniv, sĂ€ger hon och allt finns dokumenterat i hennes mobil.
NĂ€r Johanna skrevs ut erbjöds hon plats pĂ„ det nyöppnade HVB-boendet Fyrbylund i Norrköping. Ett boende för ungdomar i Ă„ldern 13â17 Ă„r med allvarliga psykiska problem. Hon flyttade in i början av sommaren.
Men dÀrifrÄn har hon rymt flera gÄnger. Senast alldeles nyligen nÀr hon hittades pÄ tÄgspÄret. Polisen fick tvÄngsomhÀnderta henne. Men pÄ psykakuten i Norrköping, fanns ingen plats. Samma besked lÀmnade avd 40 i Linköping.
â Polisen lyckade Ă€ndĂ„ fĂ„ in henne dĂ€r till slut. NĂ„gra timmar senare hade hon skurit sig igen, trots att hon var tvĂ„ngsinlagd. Avdelningen kontaktade senare Fyrbylund för att de skulle hĂ€mta henne, men dĂ€rifrĂ„n sa de nej, eftersom de inte kunde garantera hennes sĂ€kerhet. Det kĂ€nns sĂ„ bra, att de inte gick med pĂ„ det, sĂ€ger Helena.
Hon har försökt att fÄ dottern att bli omhÀndertagen enligt LVU, lagen om vÄrd av unga, men fÄtt beskedet av socialtjÀnsten, att det inte Àr möjligt med personer som mÄr psykiskt dÄligt.
â Johanna mĂ„ste bli inlĂ„st med rĂ€tt hjĂ€lp. Men var finns den hjĂ€lpen? tillĂ€gger Johan, medan tĂ„rarna rinner ner för Helenas kinder.
Hon Àr utmattad.
â Varje gĂ„ng telefonen ringer Ă€r jag livrĂ€dd för att de ska sĂ€ga att Johanna tagit sitt liv. För jag vet att hon kommer att lyckas som lĂ€get Ă€r nu. Jag kĂ€nner att hon gett upp. Och det Ă€r mitt barn. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Men hade vi varit missbrukare Ă€r jag övertygad om att vi fĂ„tt snabb hjĂ€lp, sĂ€ger hon.
Johan fyller i:
â Ingen Ă€ger tydligen frĂ„gan om Johanna. Det Ă€r sĂ„ mĂ„nga inblandade â socialen, psyk och Fyrbylund bland annat. Och Helena fĂ„r Ă€gna större delen av sin tid att Ă„ka runt pĂ„ möten. Men det leder inte till nĂ„got.