Att Abdul, som han kallar sig, är vuxen har Migrationsverket också bestämt.
Hans telefon surrar till. Det är en svensk kvinna i en organisation som hjälper ensamkommande som åldersbedömts över 18 år. Hon rekommenderar honom att strunta i att åka till Norrköping på det återvändarsamtal som han kallats till.
Hon menar att det finns en ansökan om verkställighetshinder, att Abdul ”känner välgrundad fruktan för att återvända” som gör att han inte behöver infinna sig.
”Jag ska försöka förklara hur det fungerar”, säger hon i telefonen till Abdul när han sitter på sängen i sitt rum på asylboendet Nattviol i Ödeshög.
– Jag är inte en förbrytare, säger han. Mitt brott är bara att jag är flykting. Mitt brott är att jag är född i Afghanistan.
Abdul har jobbat hårt i skolan under de två och ett halvt år han bott i Ödeshög. Det är alldeles uppenbart. Hans svenskakunskaper går inte att klaga på. Han stiger upp tidig varje vardag och tar bussen till Tranås. Klockan fem kommer han tillbaka till Nattviol, där han äter kvällsmat (för dagen bjuds pizzaslice med majskorn på). Han får även ett smörgåspaket till frukosten nästa morgon.
Egentligen förstår han inte varför han ska gå i skolan och lära sig svenska. Han är ju inte välkommen här i Sverige. Men han trivs med utbildningen i Holavedsgymnasiet.
– Jag tycker om att gå i skolan. Jag vill bo i ett land som kan ta hand om mig, där jag kan lära mig något. Men tyvärr, efter två och ett halvt år måste jag återvända. Jag får en ”fri resa” som Migrationsverket säger. Men jag vill inte dit.
Han berättar om den senaste tidens händelser i Afghanistan. Sex attentat på tio dagar. I lördags dog hundra personer när en ambulans fullastad med sprängmedel exploderade på en gata i Kabul.
– Vad är skillnaden mellan Syrien och Afghanistan? Är det inte krig? Hur kan man leva där? undrar han.
Många som fått avslag bor på gatan, berättar han. De är desperata för de vill inte tillbaka. Abdul säger att han kanske också ska sova på gatan. Det är sorg och förtvivlan i hans ögon. Det blir tyst i rummet när han tystnar. Det är inte lätt att komma på något att svara. Det är som det är. Från och med tisdag är han här illegalt. Eller så sitter han på ett plan till Kabul.
– Jag vill inte att polisen ska komma hit och hämta mig. Jag vill själv prata med Migrationsverket, säger han.