Vi har hört historierna, vi har sett bilderna denna höst. Varje dag på nyheterna. Tusentals människor utan hem att återvända till, motade av taggtråd, dränkta i havet, instängda i båtars lastrum, kvävda i låsta lastbilar. Till fots på motorvägen.
Men tragedin blir aldrig så levande som när en grupp asylsökande på Vida Vätterns flyktingboende dansar sin flykt från krigets Syrien till en förhoppningsvis välkomnande trygghet i Sverige.
Eslam Al Hamdan heter den 34-årige syrian som fick idén att med dansen som uttryckssätt förmedla denna svårberättade historia. Han bor just nu på Vida Vättern och fick med sig en grupp andra asylsökande i projektet.
– Jag ville på något sätt säga tack till svenskarna som tar emot oss. Vi är flyktingar i ett litet samhälle. Det kan lätt bli så att ingen litar på oss. Vi vill berätta vår historia, säger Eslam.
Han kom till Ödeshög i juli från ett boende i Stavsjö norr om Norrköping. Där gjorde han ett liknande projekt. Men i Ödeshög har det utvecklats. Han har också försökt göra historien lite ljusare.
På Vida Vättern mötte han nämligen Ödeshögsbon Barbro Dahlin som är frivilligarbetare, lär ut svenska och hjälper till med det mesta. Hon i sin tur kontaktade kulturskolan i Ödeshög. Danspedagogen Lotta Sabel Gustafsson och skolans ledare Moa Frisk var med på noterna. De såg möjligheten att göra det till ett integrationsprojekt och fick med sig flera av skolans elever.
– De har blivit väldigt involverade och engagerade i det här. De kommer varje dag efter skolan och stannar gärna till kvällen, berättar Lotta Sabel Gustafsson.
Tillsammans arbetade de fram ett manus och en koreografi till föreställningen som kallas ”Refugees story”. De asylsökande har ingen eller liten erfarenhet av dans. Eslam själv var företagare i marmorbranschen. Men alla har erfarenheter av att fly från förtryck och lidande. De kommer från olika oroshärdar: Somalia, Afghanistan, Albanien, Syrien. Dansen blir deras gemensamma språk.
Tidsplanen är snäv. Eslam ville att allt skulle vara klart i september. Det är därför som repetitionerna sker i stort sett varje dag nu. Premiärdatum är satt till 2 oktober. Då ska högstadieeleverna på Lysingskolan få se resultatet. Dagen efter får allmänheten chansen i Folkets park.
– Vi håller på att arbeta på en fortsättning. Vi vill försöka få komma till skolor i kommunerna runt omkring, säger Moa Frisk, men bara högstadiet, för mindre barn kan bli skrämda av innehållet.
Nu samlas alla på golvet i danslokalen. Repetitionerna börjar med en scen i början av föreställningen. Människor lever i ett fredligt vackert land, men utan förvarning blir det krig. Bombkrevader i högtalarna. Plötsligt ligger två ensamma barn döda på golvet. Människor, däribland pappan, rusar fram. Mannens liv rasar samman. Men så dyker dottern upp i en omfamning som bränner på näthinnan.
Mannen beslutar sig för att fly med dottern. Men över havet vågar han inte ta henne med. Dottern vädjar, men han fortsätter ensam.
Ljud och bild förstärker uttrycket. På två stora dukar i bakgrunden kommer bilder att rulla som hämtats från internet. Musik och ljudillustrationer kommer också till.
För att skoleleverna ska klara denna plågsamt känsloladdade resa har skolledningen avsatt tid både före och efter den planerade föreställningen. Även föreställningen i Folkets park kommer att avslutas med ett samtal och tid för reflektion.
– Musik och kultur ska förmedla glädje men det är också viktigt att berätta en historia. Dansen är ett verktyg för att kommunicera, menar musikledare Moa Frisk.
– Jag tror att alla i publiken kommer att börja gråta, säger Ebba Orrenius som är en av Lottas danselever.
Men hon tycker ändå att det är roligt och spännande att vara med i projektet. Och i alla fall på repetitionerna finns det plats för skratt och flams.
Jessica Baker som driver Vida Vätterns asylboende har också suttit i publiken under repetitionen. Hon tycker att det är ett fantastiskt arbete som läggs ner på detta.
– De har en stark drivkraft och vilja att få det här färdigt på kort tid. Projektet blir ett sätt att bearbeta jobbiga upplevelser. De kommer från skilda länder, men jag märker att flera funnit sitt umgänge tack vare dansen, säger Jessica Baker.