"Leva loppan" av Georges Feydau med Grävlingarna i Riddarsalen, Ödeshög.
Regi: Lasse Frisk. Medverkande: Daniel Modig, Anna Rhodin, Moa Frisk, Lasse Tiderman, Mariot Lundqvist, David Siivonen m fl.
När amatörteatergruppen Grävlingarna startade 1981 var det som ett lokalrevygäng med sedvanlig uppgift att gräva fram skit om den kommunala politiken - därav namnet.
Men sedan tre år har Grävlingarna övergivit revyn, och sätter upp pjäser i stället. Resultatet är häpnadsväckande bra.
I den klassiska sängkammarfarsen "Leva loppan" av Georges Feydau smälls det i dörrar och fås nervsammanbrott på ett sätt som inte står privatteatrarna i Stockholm långt efter.
Saken blir inte sämre av att budskapet i farsen - ja, det finns faktiskt ett sådant! - känns häpnadsväckande modernt trots att Feydau dog 1921.
Handlingen bygger på det faktum att försäkringsdirektör Bengtsson lider av tillfällig impotens. Men tro inte för ett ögonblick att det ordet nämns i dialogen. Nära nog samtliga skämt är förvisso under bältet. Men här yttras inte ett enda ord som ens välvilligt kan tolkas som runt.
Bengtssons tillstånd oroar hans fru, som tror att han är otrogen när han i själva fallet söker bot för sitt problem. Och sedan rasar berättelsen på med alla de missförstånd och personförvecklingar som hör en äkta fars till.
Men redan i början av pjäsen klargör farsens doktor Fingal att om bara Bengtsson pratat om problemet med sin hustru hade nog allt löst sig. Det är som att höra en modern samlevnadsexpert tala. Fast då hade det å andra sidan inte blivit någon fars...
Då och då snubblar skådespelarna på orden, men det är inte konstigt. Läxan är gigantisk, och publiken behöver också en stund att vänja sig vid den något ålderdomliga dialogen. Eller vad sägs om uttryck som "mitt vredesutbrott har altererat mig"?
Ordsnubblandet glöms och göms snabbt i det rent kroppsliga snubblandet. Ensemblen spelar härlig, fysisk teater. Nog för att det pratas mycket på scenen, men minst lika mycket sägs med kroppen.
Snyggt synkroniserat är det också. Timing är allt i fars, och här är det ytterst få entréer och sortier som missas. Och om det sker en miss så kan de som står på scenen för det mesta täcka över misstaget.
Hur en amatörensemble klarat detta på några timmars repetitioner var tredje helg sedan i höstas, det övergår mitt förstånd. Här handlar det om hängivna människor.
Skådespelarna serverar dessutom mat (god) och kaffe till publiken under de två pauserna i den ganska långa teaterkvällen. Själva får de min själ ingen vila.
Grävlingarna har lagt till några sångnummer på kända slagdängor med egna texter till farsen. De sjunger verkligen bra, men sången hade inte varit nödvändig. Teatern står för sig själv.
Det händer inte mycket i Ödeshög under vinterhalvåret. Men det som händer är det uppenbarligen klass på.