Daniel och Henriette är gifta på pappret, men har ännu inte haft någon bröllopsfest. "Det hade varit kul att ha den här, sen när allt är klart", säger Daniel.
Ett tunt lager snö lyser upp det backiga landskapet söder om Stora Åby. Ingabola heter det där Daniel Stewart och Henriette Kreft bor med barnen Magnus 3,5 år, Ronja 7 månader och katten Pelle.
Historien om hur de fick sitt ödehus i Ödeshög börjar i Nya Zeeland 2012, dit hon reste och han bodde. Det slutade med att Daniel flyttade hem till Henriette i Düsseldorf. Där bodde de på fjärde våningen i ett hyreshus men började leta efter något eget.
– I Tyskland är det trångt och dyrt. Efter fyra år sökte vi oss norrut. Först i Danmark, men i Sverige liknade det Nya Zeeland ganska mycket, berättar Daniel.
En dag under 2019, när paret var på plats för att styra med renoveringen, hittade Henriette en liten kattunge i en lada när hon var ute och promenerade. Ingen saknade den lilla katten, och paret bestämde sig för att ta hand om honom. Kattungen fick namnet Pelle, och pendlade mellan Ödeshög och Düsseldorf tillsammans med Daniel och Henriette innan de flyttade in i huset permanent.
De åkte runt och tittade och letade. När de kom hem hittade de sajten Hemnet. Deras ”galna idé” var i rullning och de bjöd på några objekt. Budgivningen på huset utanför Ödeshög började lågt. Men ägaren ville inte sälja till någon på distans.
– Han ville att vi skulle komma och titta. Huset hade stått tomt länge, han ville inte sälja till någon som bara var intresserad av marken.
Henriette och David vann budgivningen trots att de inte la det högsta budet.
– Han tyckte nog att vi passade här. Vi ville ju renovera och bo här, säger Henriette.
Huset i Ingabola som det såg ut när Henriette och Daniel köpte det.
Hon nämner köpet som "lite av ett olycksfall", men det märks att de älskar stället. Nu har de bott här permanent i över ett år och renoveringen har pågått sedan 2019, i början på ledig tid. De skaffade en gammal husvagn att bo i på tomten.
– Vi hade kunnat bygga ett kök och flytta in, men golvet hade nog brakat ihop efter ett tag, säger Daniel.
Han jobbar som ekonom på ett spelföretag i Stockholm, och kan jobba mycket hemifrån. Henriette är hemma med barnen nu, sonen Magnus går på förskolan i Boet tre dagar i veckan.
Båda är händiga personer, och det har varit alldeles nödvändigt. Hon är uppväxt på Waldorfskola med mycket praktisk undervisning. Han är bondson och har redan från tidig ålder fått lära sig att ta tag i det mesta.
Paret gör allt de får på egen hand, och har haft flera andra renoveringsobjekt tidigare. Bland annat renoverade de en husvagn från grunden och när de bodde i Düsseldorf byggde de ett eget kök.
Det är full fart på 3,5-årige Magnus som talar både tyska, engelska och lite svenska.
Huset är timrat och hade problem med grunden. De fick lyfta huset med domkrafter och byta syllen som var rutten. Av innerväggarna byggde de nytt golv. Väggplankorna hyvlades, och fick frästa spontar. Nu ser golvet gammalt ut, men tittar man noga ser man spikhålen i plankorna från när de satt vertikalt.
El, vatten, avlopp och värme. Inget av det fanns. Ett stor vedspis i köket är nu värmekälla tillsammans med golvvärme och en ny kamin på övervåningen. En ny tillbyggnad på framsidan ska bli entré.
Vi blir inbjudna via köksdörren in i ett stort bondkök med väggar av frilagt timmer. På några ställen har de sparat bitar av en gammal tapet. När de frilade väggarna upptäckte de att stockarna är numrerade. Huset har flyttats till platsen 1940. Var det stod innan vet de inte.
– Vi gillar återbruk och rustik stil. Det är inte vår stil att snygga till och dölja med vit färg. Vi har öppnat upp väggarna för att de berättar en historia, säger Daniel.
Trots att paret inte la det högsta budet fick de köpa huset. Föregående ägare tyckte nämligen att de skulle passa bäst på platsen. "Han tyckte nog att vi passade här. Vi ville ju renovera och bo här", säger Henriette.
Här och var hänger torkade blommor, vilket ger en känsla av att sommaren hänger sig kvar, trots det tunna snötäcket utanför fönstret.
Henriette nämner begreppet upcycling, att renovera gamla grejer till något nytt. De har inte varit rädda för att göra om husets karaktär, väggar har tagits bort, nya byggts och på övervåningen är innertaket borta och det är öppet upp i nocken. Det gamla hantverket syns men har kompletterats med nytt. Friläggningen av väggar avslöjar att huset även tidigare har ändrats. Det har byggts om. Fönster- och dörröppningar har förstorats. Från allra första början har det varit lågt i tak och ännu lägre i dörröppningar.
Projektet fortsätter. Det finns fortfarande mycket att göra på huset. Ett nytt badrum är på gång. En provisorisk duschkabin står i hörnet av sovrummet. Toan är under trappan. Entrén i tillbyggnaden är inte invigd. Ute i trädgården står ladan där de planerar att bygga gästrum.
I november förra året flyttade familjen hit permanent. Sedan 2019 har paret renoverat, och än är det inte klart. Innan de köpte huset hade det stått obebott i 30 år.
Ute på tomten står även en lada. Drömmen är att på sikt kunna göra en del av byggnaden till bostad, och sedan ha resten av utrymmet till förvaring.
Henriette och Daniel ville egentligen ha ett hus med kakelugn, och vid en sjö. Nu har de ett hus utan kakelugn, men med mycket annan historia. Sjö finns en kilometer bort. Affär, E4 och annan bekvämlighet ligger bara en kvart bort. De båda barnen som lär sig både tyska, engelska och svenska har kommit samtidigt som huset ändrat skepnad. Och katten Pelle dök upp en dag och flyttade in hos dem. Den har pendlat flera gånger mellan Ödeshög och Düsseldorf, men nu är även Pelle bofast i Ingabola.
– Vi brukar säga att det här huset är vårt öde.
Ett ödehus i Ödeshög – som inte längre är ett ödehus.
De kommer från två helt olika delar av världen, och nu bor de i skogen utanför Ödeshög. Henriette, som kommer från Tyskland, träffade Daniel när hon reste i Nya Zeeland för elva år sedan. Därefter bodde de tillsammans i Düsseldorf innan de kom hit till Sverige. "Vi brukar säga att det var ödet att vi träffades", säger Daniel.