Den som har badat i Vättern mellan Omberg och Hästholmen har tidigare kunnat kliva i vattnet varhelst det funnits fotfäste.
-- På grund av beige- och rosafärgade algfästen på hällarna är det numera svårt, säger Anders Nord.
Problemet är höga halter av närsalter, kväve och fosfor, i Ålebäcken som mynnar ut i Vättern vid Sverkerkapellet. Enligt Måns Lindell på Vätternvårdsförbundet vid länsstyrelsen i Jönköping är Ålebäcken den mest förorenade runt hela Vättern.
Måns Lindell berättar att man började mäta för två år sedan och att man nu känner till vad som finns i vattnet.
-- Det är långt mer närsalter än det borde vara. Faktiskt överlägset högst bland alla våra 20 mätstationer runt Vättern.
Resultaten visar på dubbelt så mycket kväve och mer än fem gånger högre fosforhalt som i de andra vattendragen. Ålebäcken nämns också som en av de bäckar som skulle vara möjlig som lekplats för öring.
-- Harr och öring borde leka där, men det gör de inte, konstaterar Måns Lindell.
Norrifrån avvattnar Ålebäcken Dags mosse och "Mossen", det stora lapptäcket av gamla utmarker nordöst om Alvastra, in mot Isberga naturreservat. I höjd med Alvastra ansluter en sydlig sträckning från Häggestad. Ytterligare en sydlig gren kommer från Forsby, söder om Hästholmen.
Enligt Anders Nord gjordes på våren 1999 en kraftig dikesresning av Ålebäckens lopp mellan Brodalen och Sverkerstenen, vilket inte förbättrat situationen när det gäller flödet av näringsämnen ut i Vättern.
-- Dikesresningarna i norra grenen har varit omfattande under senare år. Resningen har därför medfört en påtaglig ökning av bäckens närsalter, menar han.
Resningarna har gjorts för att avleda mer vatten. Men med kortare genomströmningstid blir vattenreningen och utsläppet av närsalter stort. Anders Nord berättar också att i Ålebäcken ses ibland en tunn, lutliknande brun sörja, en förorening som han tillsammans med medlemmar från Naturskyddsföreningen i Ödeshög kunnat härleda till bäckens södra ände.
-- Det är tvättvatten från potatisskaleriet vid Forsby, säger han.
Anders Nord menar att Vätterns ovanligt långa omsättningstid, 60 år, gör sjön extra känslig för föroreningar eftersom tillrinningsområdet är litet och tillflödena små.