Texterna är tagna ur skriften "Från Stora Åby skogsbygd till Mjölby, Verner Ax berättar vidare". Skriften är utgiven av Ödeshögs bibliotek.
"När arbetet var slutfört samlades vi vid köksbordet till en gemensam stund som kallades kura skymning. Då dryftades det som vi varit med om under dagen samt planerades för morgondagens göromål. Det här var nog en urgammal sed som jag tycker borde komma till heders igen, ty den gav tid att tänka över det förflutna och samlas och vila från jäkt och arbete."
"En som ofta gick förbi hos oss var Klara Vistrand alias Templaklara. Hon kom jämt om hösten när lingonen var mogna. Hon hade en stor korg på vardera armen full med lingon som hon skulle sälja på torget i Ödeshög. Hon hade alltid sin rastplats hos oss. Mormor och hon hade jämt så mycket att tala om."
-- Hur kan en människa ha ett sådant minne? Det är som om Verner Ax har haft en kamera i huvudet och fotograferat av allt så detaljerat och exakt, hur stigarna gick och hur det såg ut i hus och stugor. Det är märkligt, säger Ulla Baugner.
Till och med timmarna innan Verner Ax dog i somras gav han upptecknaren Ulla Baugner stoff till sin andra minnesskrift. Den första "Jag växte upp i Holaveden -- Minnen från Laxhemmet och Järnstadskogarna" släppte Verner Ax på sin 86-årsdag 1995. Den blev nog så uppmärksammad, och han belönades senare med Lööfska kulturpriset. Nu har han fått en uppföljare.
Det sista året fungerade inte Verner Axs fingrar som de skulle. Då fick de ta till bandspelaren i stället, berättar Ulla Baugner som också hjälpt till med att redigera hans material.
Förutom uppväxtåren och berättelser om folket i hemtrakterna får han med beredskapstiden och hans estniska frus dramatiska levnadsöde. Mindre betydelse har de senare åren efter det att paret flyttat till en lägenhet i Mjölby. Dess hembygdsgård var dock en kär plats för Verner Ax.
Det var en annan Ödeshögsbo som tipsade henne om Verner Ax, nämligen Astrid Andersson som också bidragit med kunskap om gamla tider. På så sätt kände Ulla Baugner att hon som nyinflyttad också fick rötter.
-- Det gäller att inte bara se orten som den är nu. Det är tur att ha träffat sådana som Astrid och Verner, och det finns många trådar att spinna vidare på för den som har intresse för gamla tider.
Törparevaln kallade Verner Ax sitt rike. Och det var inte så stort. Järnstadsskogarna säger en del.
Dit räknade han trakterna kring gårdar som Höghult, Pelarebo, Stenseryd, Månsabola, Göleryd, Rävskinnshult, Laxhemmet och alla dess torp.
-- I den här lilla fickan kunde han varenda sten och har beskrivit allt levande och detaljerat.
I dessa trakterna lever numera omkring 10 personer. 1948 bodde 32 personer enbart på gårdarna Laxhemmet och Rävskinnshult.
-- Förr var det stora familjer i torpstugorna, kanske var de många hundra personer. Tänk hur en bygd kan avfolkas så snabbt.
Verner Ax kallar den gård han växte upp på för Laxhemmet. Nuvarande ägaren är hans 17 år yngre bror Lennart Ax och hans fru Doris. De föredrar gårdsbeteckningen Lindeberg. På Gröna kartan finns båda namnen med.
Ulla Baugner tror att hon har en förklaring till varför Verner Ax kan ha haft så gott minne för allt stort som smått:
-- Han var ensam i barnaåren. Han hade tid att iaktta och klura ut saker och ting. Verner Ax hade inte så många intryck jämfört med oss nutidsmänniskor som formligen dränks av dem.
De berättelser som gjort mest intryck på henne handlar om människorna och deras karga levnadsförhållanden.
-- Jag tänker på de omständigheter de levde under. Det är vår skyldighet att komma ihåg dem. Den gamla tiden var inte alltid god, men det är inte alltid den nya heller, brukade Verner Ax säga.