Redan ute på ladugårsplanen hör man klingandet av hammarens jämna slag mot städet. Innanför dörren, i farfars gamla maskinhall, står Johan Rydberg vid ässjan. Lukten av smält järn och glödande kol och bullret från fläkten slår emot en när man kliver in i smedjan. Fläkten är inte till för att förbättra luften i smedjan, utan för att förse härden med syre. Ett starkt orange sken lyser upp Johans ansikte när han tar av sig skyddsglasögonen. Han är svart av sot och svett i ansiktet, förutom just där glasögonen suttit.
– Jag spelade saxofon och gick estetisk linje på Holavedsgymnasiet i Tranås. Sen valde jag folkhögskola i Sveg för att lära mig skinnslöjd. Där hade de även en kurs i smide, berättar han.
Med tången tar han ut ämnet ur härden. En lång ten som är vitglödande i änden. Den bankar han till en spets med hammaren. In i glöden igen och sedan får järnstaven en krok i änden. Det ser lätt ut.
Efter Sveg flyttade han till Dalarna och gick tre år på yrkeshögskola. Han fick lära sig om olika metaller. Hans intresse för fantasy utvecklade sig till att lära sig om konstsmidets historia. Att vara bysmed i dag är inte riktigt som för hundra år sedan.
– Förr handlade det nog mycket om bruksföremål, och redskap till jordbruket, en del reparationer och husgeråd.
Nu är det mer konsthantverk, han har lärt sig olika tekniker, olika metaller, legeringar och järnets olika kvalitéer.
– Ämnen köper jag i järnhandeln, men ibland kan man få tag i gammalt järn. En gång hittade jag ett underrede till en gammal vagn i ett dike. Det kunde jag återanvända, berättar Johan.
Gammalt järn skiljer sig mycket från nyproducerat, det beror på hur hög kolhalten är. Gjutjärn kan inte smidas, det måste färskas först, det vill säga kolhalten måste ner. En yxa av järn kan få en egg av stål som härdas. Olika material välls ihop genom att de värms till en viss temperatur och fogas samman. En slags svetsning fast i ässjan och på städet. Att vara smed är inte bara att banka och slå. Det kräver massor av kunskap, både teoretisk och praktisk.
– Det är mycket metallurgi, hur olika temperaturer påverkar materialet. Och härdning av stål är en hel vetenskap, säger han.
Efter yrkeshögskolan flyttade Johan hem till fädernegården Halvarby igen. I alla fall nästan. Han bor en kilometer bort men smedjan har han inrett i farfars maskinhall.
– Det var farfars far som tog över gården.
Vägvisaren i korsningen i Boet har han smitt själv, en beställning från byalaget. Nyligen fick han beställning från Ödeshögs kommun på två handsmidda skyltar till nya skolan i Rök.
– Jag får en del beställningar. Det där var ju en av de större. De var roliga att göra, med många krokar, målade bokstäver och små figurer, berättar Johan.
En viss produktion har han byggt upp, det är slevar, krokar, ljusstakar och olika beslag. Dem åker han runt och visar och säljer. Sommartid på medeltidsmarknader och vintertid på julmarknader. För att dryga ut inkomsten jobbar han en dag i veckan som slöjdlärare på en skola i Tranås kommun. En butik i Jönköping säljer hans alster.
Fläkten som blåser syre till ässjan har han stängt av under samtalet. Härden har slocknat. Att medeltiden har blivit inne och verkar fortsätta så gynnar hans verksamhet. Plus att det finns en hel del folk som gillar gamla maskiner och jordbruksredskap. Ska man hålla på med veteranplöjning i längden så behöver man en bysmed.
