SÄSONGSTARTEN för tre av Linköpings konstutställningar präglas av uttrycksformer som varierar mellan ödesmättad naturlyrik, färgstark expressionism och känsligt lyhörd minimalism.

För det förstnämnda står Leif Olausson i sin utställning med akvareller på Saab-Terassen med natur- och stadsmotiv. Mot bakgrund av papperets ljus förmedlar han med svärtan och de dova ockrafärgerna en spänningsfylld atmosfär, samtidigt som horisonten, som böljar fram mot ytan, ger ett suggestivt djup åt perspektiven.

I motivet "Jord" finns ett diffust skogsparti i bakgrunden, medan det framförliggande landskapet får liv med omväxlande ljust transparenta och jordfärgade, svartskuggiga partier.

I "Bussterminal" skapas en vital atmosfär i vinterlandskapet genom känslig skuggning och friskt målade inslag av järnvägsspår, buss och fabriksbyggnader -- och i "Stambanan" är det de nerviga linjerna som skapar energi åt miljön.

Ja vare sig Leif Olaussons motiv handlar om flödande natur-energier eller stadsmiljöer, så får bilderna liv genom färgflödet och de accentuerade detaljerna. I en liten svit med torrnålsgravyer visar han också på ursprunget till sin skicklighet med att ge dramatiskt liv åt akvarellerna.

Elin Redin tillhör de yngre konstnärerna, som fortfarande söker sig fram bland rikt vari-erade uttrycksformer. Hennes utställning på Tornby konsthall innehåller oljemålningar, tuschteckningar och collage som påminner om såväl 1910-talets fauvism och dadaism som 60-talets popkonst.

Bland hennes mest originella verk finns expressiva målningar med titlar som "Naturens kram" och "Keep on Yogging". (Här kommer jag att tänka på både Leander Engströms och Sigrid Hjerténs vilda experiment på 10-talet.) Här finns en fin kombination av kompositionskänsla, linjeföring och djärvhet vid applicerandet av kontrastfärgerna. I övrigt finns många abstrakta målningar och collage, som visserligen ger uttryck för skaparglädje, men som samtidigt känns lite experimentellt splittrade som kompositioner.

Som motvikt till detta finns de koncentrerade och välavägda målningarna "Bad Kars Flickor" och "Bortkastad". Elin Redin visar också på en frisk nervig linjeföring i en del av sina tuschteckningar, framför allt "Filurer" och "Möte med häst".

Den mest krävande och samtidigt intressantaste utställningen är dock Bengt Ralmés på Galleri Skådebanan. Kravet består av att besökaren måste befria sig från konstkonventioner och massmedialt skrikbråte för att ta till sig de lågmälda bilduttrycken.

"Speak Low"-serien, med omväxlande rinnande, prickiga, nätformade och geometriska strukturer, talar visserligen för sig själv. Men vetskapen om att fotomotiven är hämtade från ytan på containers stimulerar samtidigt fantasin kring vilka känsliga bildutsnitt som kan hämtas från de mest banala ytor/föremål.

I det lika välkomponerade bildutsnittet "Passage" (från en mossbelupen container) förmedlas flerskiktade, kontrasterande strukturer som skulle kunna vara hämtad alltifrån ett desarmerat kärnkraftverk till en förstoring av hjärnvindlingarna.

I "Mot blå I-III" fascineras man av vilka märkliga blåtonade sprick-mönster som kan bildas på en husfasad och i "Fyra färgbilder", också från fasader i olika material, kan man bland finna djurfomer som påminner om grottmålningarna.

Bengt Ralmé är en skicklig och lyhörd konstnär som komponerar och "färgar" med sin Hasselbladskamera. I sviten "Hommage" har han från sågspånstapeter lyckats fånga svartvita geometriska strukturer i Olle Baertlings anda, men som med sin textur och sina mjukt skiktade och skuggade övergångar mellan fasetterna tillför nya kvaliteter i uttrycket.