Tre gånger denna sommar ordnar Öjebro hembygdsförening och turistbyrån guidningar i den gamla kvarnbyn vid Svartån. Det är föreningens ordförande Arne Pettersson som leder oss runt efter att först ha visat gamla bilder tagna av Valborg Fagerström.
Ett tiotal deltagare har kommit för att höra Arne berätta – både historiska fakta om kvarnbyn och roliga anekdoter. Flera i gruppen kan bidra med eget, för de visar sig ha barnminnen härifrån. Arne kom hit på 80-talet.
– Det är inte mycket som förändrats sedan jag var barn, säger Per-Olof Johansson, men då tänker han på själva byggnaderna i byn.
För det visar sig att då var det annat liv i husen. Två affärer, plus kafé. Ålderdomshem och skola. Elkvarnen var ännu i drift. I dag är det bostäder till de 38 bofasta, sommarbostäder och så hembygdsföreningens sju byggnader som ägs av Mjölby kommun. I ett av dem, "Nötarn" håller föreningen på att inreda ett museum.
De andra deltagarna är inte heller så långväga besökare, om man inte tycker att Hogstad är avlägset. Ett gäng damer från Skänninge husmodersförening var nyligen här men återvänder för de hann inte med rundvandringen den gången.
– Det är roligt att se husen. Det är så vackert här, säger Kerstin Paananen.
Och så ville hon se Svartåpärlorna.
Arne tar fram en lite ask ur fickan. Maskinisterna på kraftstationerna i Öjebro och Knutsbro nedströms roade sig med att fiska flodmusslor på fritiden och fick ihop en liten samling pärlor. En del sålde de säkert med god förtjänst, men några finns kvar hos hembygdsföreningen.
Den stora förändringen i Öjebro kan ingen av besökarna på guidningen minnas, för den skedde 1910 när kraftstationen byggdes och en 17 meter bred övertäckt kanal grävdes ner till turbinerna. Alla kvarnarna som malt mjöl sedan 1200-talet i de båda åfårorna blev obrukbara och en modern och effektiv elkvarn byggdes uppe vid vägen.
Kvarnarna revs, den sista 1925. Det är bara sågen som blev kvar för den elektrifierades och kan ännu beskådas. Borta är det makalösa folkliv som det måste ha varit i byn när bönder från en stor del av slätten kom med sitt korn och frö för att malas och nötas, medan de själva tog sig ett glas eller rent av en butelj på bykrogen, eller, enligt uppgift, besökte helt andra hus.
Allt finns inte dokumenterat och tur är väl det. Man får fantisera.