Omberg - för skönhet och vila

- Det fanns inte en buske eller ett träd här från början, det var en stenåker, berättar syster Anna. Vi har transporterat hit mängder med jord.

Hon visar rosor, liljor och fetbladsväxter, krikon, havtorn och valnötsträd.

- Vi har provat med olika trädsorter, men alla lyckas inte lika bra, säger hon. Så vi har bestämt att vi satsar på det som trivs. Vi har alltså mycket fågelbär...

När klostret stod färdigt och nunnorna skulle flytta in fick de önska vilken utsikt de skulle ha från sina celler. Berget, slätten eller skogen. Syster Anna hoppades på skogen.

- Det blev så, säger hon och ler. Så jag ser träden och djuren. Ibland har vi tranor här. En morgon kom en kronhjort vandrande mot oss, vi stod och såg honom komma mycket nära innan han sakta svängde av.

1143 byggde cisterciensermunkarna sitt kloster i Alvastra. Drygt 900 år senare valde alltså Mariadöttrarna att slå sig ner alldeles i närheten.

Det är ingen slump.

- Platsen är jätteviktig, säger syster Anna. Det finns läkedom och vila i naturen, det betyder mycket för våra gäster. Och för oss. Skönheten är verkligen Guds vilja.

Däremot traskar systrarna inte precis omkring och njuter av omgivningarna. De tillbringar sina liv på klosterområdet och får bara lämna det vid vissa tillfällen.

Skapar inte det vackra landskapet en massa längtan ut?

Syster Anna ler.

- Vi ser skönheten i naturen hela tiden. Växlingarna i årstiderna och stillheten gör människan gott.

Alldeles granne med klostret ligger Ombergs­liden, vinterparadis när det är snö och orkidéernas rike på våren och försommaren. Det är inte alls underligt att det är just här, i kalkkärren på Ombergs östsida, som orki­déerna frodas, berättar ­naturguiden Lars Frölich.

- Källvattnet sipprar ner genom kalkrik morän, tar upp syre under vägen och lakar ur kalk.

Efter istiden låg baltiska issjön och svallade mot bergssidan. När vattennivån sjönk skapades nya strandlinjer, nya terrasser, i etapper.

- På "trappstegen" i den östra förkastningsbranten rör sig vattnet lite långsammare, och mer kalk lakas ur, förklarar geologen Hans G Johansson.

Ju längre ner på berget, desto bättre förutsättningar för blommorna. Den vita kärrknipproten är kalkkärrets vanligaste orkidé, nästan överblommad nu. Doftyxnen blommar rosa eller vit och med en doft väl värd att böja knä för i vätan. Den är en relikt från en värmetid för kanske 7 000 år sedan.

Alldeles intill växer Östergötlands äldsta invånare, en relikt från istiden, svarthö. Och längre bort, under en skyddande jättetall, växer skogsnycklarna höga. De kallas också Jungfru Marie nycklar, Inte konstigt kanske, att det är just sådana som letat sig in i klosterträdgårdens stillhet.

Fotnot: Relikt är en botanisk eller zoologisk term för en kvarlevande, oftast isolerad växt eller djur.

Tidigare avsnitt om Omberg har publicerats 2/5, 13/5, 1/6, 5/6, 10/6,14/6, och 21/6.