"Människor är livrädda för sorg"

Alla drabbas vi förr eller senare i livet av sorg. En så stor sorg att det känns övermäktigt att fortsätta leva. Inte sällan handlar det om svår sjukdom eller död.

Angelika Rudolf har fått mer än sin beskärda del av sorg.

– Många människor är livrädda för att möta människor i sorg. Det gör det inte lättare att hantera det fasansfulla som hänt, säger hon.

Angelikas dotter Sara var två år när föräldrarna förstod att allt inte stod rätt till med deras lilla flicka.

– Hon åt otroliga mängder mat, men det var som att hennes kropp inte kunde ta hand om den. Makaronerna kom ut hela. "Så kan det vara", fick vi till svar. 

I samband med en lunginflammation hade föräldrarna turen att stöta på "rätt" doktor, som gick vidare med provtagningar som till slut gav svar: Sara hade den svåra sjukdomen cystisk fibros där kroppen producerar ett segt slem.

– Den är ärftlig och det visade sig att både jag och Saras pappa bar anlag. Med två anlagsbärare är risken att ens barn ska få sjukdomen 1 på 4.

Saras uppväxt bestod av ständiga intravenösa antibiotikakurer, noggranna träningsprogram och inhalationer flera gånger per dag. Hennes liv kantades av svåra infektioner. Till slut var man tvungen att försöka få hennes lungor transplanterade.

– Vi stod i kö i 18 månader innan det efterlängtade samtalet kom från Skånes universitetssjukhus i Lund. Det var bara att kasta sig dit.

Då var Sara 25 år och efter transplantationen vände allt. Hon skaffade jobb, lägenhet och pojkvän. Livet lekte och hon mådde bättre än någonsin förr.

Men hälsan varade bara ett år.

– Sara hade ett toppenliv 2010, men 2011 blev hon sämre. Hon kämpade på i sin lägenhet, men när jag frågade om hon inte skulle flytta hem igen sa hon "åh, va skönt att du frågar, mamma!"

2012 drabbades Sara av kronisk avstötning av lungorna. Försöken att avbryta avstötningen misslyckades. Hon var 27 år.

– En morgon vaknade hon med stark ångest eftersom hon hade så svårt att andas och vi åkte ambulans till lungmedicin. I två veckor låg Sara i respirator på intensiven.

Det fanns inget hopp.

– Jag visste att Sara aldrig hade velat ligga så och även om det kändes som att "nu ska vi avliva mitt barn" så var vi tvungen att fatta beslutet och respiratorn stängdes av.

Året därpå, 2013, avled Angelikas exman och de fyra barnens pappa plötsligt av en massiv hjärtinfarkt, blott 60 år gammal.

– Jag minns att jag tänkte "nu kan det inte bli värre, nu kan inget mer förfärligt hända".

Men det kunde det.

Om Angelika ändå, på något plan, varit förberedd på att Sara kanske inte skulle klara sig, så kom nästa dödsfall som en blixt från klar himmel.

– Jag och Ludde hade just klivit av planet i Rom. Vi skulle fotvandra i Toscana när min dotter Kajsa ringde och sa "Ni måste komma hem. Björn är död."

Det var i april 2023. Han hade tagit sitt liv, 37 år gammal.

Chocken var total. Angelika och de övriga barnen hade aldrig märkt några signaler om att Björn mådde dåligt. Han hade ingen beroendehistorik, var särbo och hade fast jobb.

I sin lägenhet hade Björn lämnat ett brev.

– En specifik händelse hade lett fram till beslutet och det kändes så onödigt. Det hade inte behövs ske. Det hade kunnat lösa sig! Men nu efteråt tänker jag att det ändå är bra att veta skälet. Att inte veta är alltid värre.

Vi sitter vid Angelikas och Luddes köksbord i det ombonade gamla huset i Skeppsås, inbäddat av snö och dimma. De tre katterna snor runt benen. Angelika är samlad, även om ögonen med jämna mellanrum tåras. 

En stark kvinna som berättar rakt upp och ned, och som samtidigt har nära till skratt.

Hur orkar hon? 

– Från att ha tänkt "nu kan inget mer ont hända" har jag helt slutat med det. Vi har ingen aning om vad som händer i morgon, eller nästa vecka. Det enda vi kan göra är att fokusera på nuet och att anstränga oss att inte ta ut oro i förskott. Vad tjänar det till?

I höstas kom sorgen efter Björn "ifatt" henne. Hon bröt ihop på jobbet, fick ett fantastiskt stöd av arbetskamraterna och har gått på sorgebearbetning hos sjukhusprästen på US.

Det låter nästan klyschigt och lite FÖR enkelt, men Angelika återkommer till det positiva vi har omkring oss.

– Alla har något att glädjas över eller vara tacksamma för. Vi måste fokusera på det. Måste! Tänk inte på vad du inte klarar utan på det du klarar. Tänk inte på vad du inte har utan på det du faktiskt har. För vips är allt över.

Angelika har själv hört av sig till mig. Hon tycker att vi pratar för lite om sorg, hur man hanterar ämnet och om det icke-bemötande man som sörjande möter.

– Många är livrädda för människor som drabbats av en stor förlust. Drar sig undan, slutar höra av sig som förr. Kanske för att de inte vill vara till besvär, men jag lovar, det hjälper inte den drabbade!

– Vad är det värsta som kan hända? Att den drabbade faller i gråt i dina armar? Än sen. Vem har det värst, du själv eller den drabbade framför dig? Om den sörjande inte vill prata lär du få höra det.

Hur ville du själv bli bemött?

– Inget märkvärdigt, men med någon form av deltagande. Enkla ord som "jag beklagar", "jag hörde vad som hänt", "det känns dumt att fråga, men hur mår du?" eller till och med "jag vet inte vad jag ska säga". Allt är bättre än tystnad och flykt.

Vad är du mest stolt över? 

– Att jag klarade av att läsa till sjuksköterska som ensamstående mamma med fyra barn och en dotter med en kronisk sjukdom som krävde daglig behandling.

Vad hade du velat säga till ditt 20-åriga jag? 

– Ha inte bråttom och tro på dig själv.

Din största utmaning i livet? 

– Att förlora mina barn.

Beskriv dig själv.

– Långsint, optimistisk, humoristisk, kreativ, lite ältande.

Bästa bok du läst?  

– "Prästdöttrarna" av Maria Gustavsdotter (särskilt första boken om Ulrika).

Om du fick resa i tiden?

– Juratiden! Mina barn tycker jag påminner om en Tyrannosaurus Rex, med mina korta armar.

Vilket är ditt allra sämsta köp? 

– En elcykel. Värdelöst att inte ha motstånd.

Något du är extra nöjd med hos dig själv? 

– Min positiva inställning.

Om du vore ett djur? 

– Katt kanske.

En egenskap du högaktar? 

– Ärlighet.

Vad gör dig riktigt arg?

– De som har förutfattade meningar om andra människor. 

Ett annat yrke som hade passat dig? 

– Snickare.

 Vad äter du vid din sista måltid? 

– Fläsklägg, surkål och knödel.

Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?

– Ernst Kirchsteiger.

Ett erbjudande du inte hade tackat nej till? 

– Att hoppa in som vikarie för Putin och avsluta kriget!