Verksamhetschef: Bättre testning hade minskat behovet

– Från början, om vi ska vara ärliga, så hade vi ingen jättebra plan. Eller ingen plan alls. Utan det blev tydligt så småningom. Vi fick först klart för oss att det skulle finnas ett tydligt rehabiliteringsbehov för de patienter som funnits inom slutenvården. Där etablerade vi under våren en egen rehabiliteringsavdelning för de patienterna, säger Wolfram Antepohl och fortsätter:

– Vi etablerade tydliga rutiner för hur varje patient som skrevs ut från slutenvården skulle bedömas vid sjukrivning. Fanns det ett rehabiliteringsbehov eller inte? Dessutom kom vi sedan i gång med lite olika uppföljningsmottagningar. I Norrköpings finns det som vi kallar för covidmottagningen.

I Linköping följde infektionskliniken upp inneliggande patienter och rehabiliteringskliniken drog igång ett vetenskapligt projekt där man följde upp alla patienter som var inskrivna från mars till och med maj. 

– Vi har gjort telefonintervjuer och vid behov kliniska bedömningar som varit ganska omfattande för att få klart för oss hur rehabiliteringsbehovet ser ut. Vi fick en bra bild av de patienter som var inneliggande. 

Ganska snart stod det dock klart att det inte bara var covid-19-patienter som togs in på sjukhus som var i behov av rehabilitering. 

– Det behovet blev tydligare först något senare. Vi började ana under våren och särskilt när vi kom igång med vårt projekt att det skulle finnas ett behov här också. Om man blev inlagd på sjukhus eller inte var ibland bara en slump. Det berodde på hur situationen såg ut där och då och vad man ville själv. Det finns en del patienter som inte blev inlagda, men mycket väl hade kunnat bli det. 

Åtskilliga östgötar som haft covid-19 fick varken i våras, eller nu när testkapaciteten åter är begränsad, möjlighet att testa sig. 

– Men vi förstod att sjukhusinläggning eller test inte är absoluta gränser. Därför arbetade vi under senvåren och sommaren fram rutiner för hur de här patienterna skulle hanteras i öppenvården. Det gavs en möjlighet att remittera till postcovidmottagningen på US och även till de ordinarie rehaborganisationerna. 

I Norrköping var rehabiliteringen inblandad i postcovidmottagningen. I Linköping och Motala blev istället personer som misstänktes ha haft covid-19 remitterades direkt till rehaborganisationen. I Norrköping krävdes ett positivt provsvar – antingen ett positivt testsvar eller ett positivt antikroppstest. 

– Här i Linköping och Motala har vi inte haft det kravet. Vi har använt de ordinarie kanalerna. Vi förlitar oss på att primärvården remitterar patienter där man ser ett rehabiliteringsbehov. 

Finns det en skillnad mellan Norrköping och Linköping i detta avseende?

– Skillnaden är att i Norrköpings fanns covidmottagningen som en bedömningsinstans, men att de då krävde att man hade ett positivt svar. Å andra sidan hade man möjlighet att remittera till rehab även i den östra länsdelen. 

Wolfram Antepohl säger att det har varit svårt att nå ut med information vart man som patient kan vända sig när man upplever kvardröjande besvär efter en misstänkt covid-19-infektion. 

– Vi har inte nått fram fullt ut med information om vart man kan vända sig som patient och vart distriktsläkaren ska vända sig. Trots utbildning, trots webbinarium med primärvården, trots skriftlig information så har det inte gått fram. Vi ser att olika vårdcentraler är olika bra på att skicka patienter. 

Vad ska primärvården tänka på?     

– Grundbudskapet är att man ska ställa sig frågan om det finns ett rehabiliteringsbehov, finns det ett ytterligare bedömningsbehov av neurologisk funktion, andningskapacitet, kondition? Särskilt om man ser att här finns det ett behov av fortsatt träning eller rehabilitering, då ska man vända sig till rehaborganisationen. 

Region Östergötland ligger i startgropen för att även Linköping och Motala ska få enheter som specialiserar sig på att ta emot covid-19-patienter med rehabiliteringsbehov.  

– Nu finns det ett beslut från regional sjukvårdsledning att vi ska bygga upp en motsvarande verksamhet för initial bedömning och sortering som ska finnas både på US och lasarettet i Motala. Vi tror att det blir tydligare. Vi använder befintliga resurser.

När ska detta genomföras?

– Vi har börjat planera för det. Men vi är lite upptagna med den andra vågen just nu. Det ställer till det för oss. Vi är lite slitna just nu, även våra fysioterapeuter och arbetsterapeuter är inne i den akuta vården, säger Wolfram Antepohl och fortsätter: 

– Vi måste bygga en bra plan så att det fungerar från början och att vi har rätt personer på plats. Men det ska inte dröja länge. Vi måste möta behovet som uppstår med den andra vågen. 

Kommer även personer som inte har testat positivt, men som har symtom att tas emot i Linköping och Motala?

– Den frågan har jag svårt att svara på. Vi har haft en bättre situation, men nu är vi åter i en situation där testkapaciteten inte räcker till. Vi behöver komma runt det. Det finns alternativ i dag som att titta på antikroppar och det finns andra möjligheter för att ta reda på om en person har haft covid-19 eller inte. Det kan vara så att vi landar i att om det finns en tillräckligt god klinisk diagnos så kan det också räcka. 

– Vi ser att vi har haft ett problem tidigare och att en del personer har hamnat ett slags limbo när man inte har kunnat få en tydlig diagnos och inte kommer vidare i systemet. Så ska det inte vara. 

Vilket råd har du till den som lider av långvariga symtom som kan tyda på covid-19, men som inte kunnat testa sig?

– Det första rådet är att man ska vända sig till sin distriktsläkare. Vi har väldigt många duktiga distriktsläkare som har byggt upp en gedigen erfarenhet och kan remittera vidare. 

Wolfram Antepohl anser att det finns skäl att påpeka att begreppet långtidscovid inte är helt entydigt. 

– Det finns olika saker som man kan lägga i det begreppet. Det kan dels innebära att en person har haft sjukdomen som har lämnat vissa skador. Men sjukdomen som en aktiv process är avslutad. Då gäller det att läka och rehabilitera. Men sedan finns det en misstanke om att det hos några patienter som haft covid-19, där man kanske ser återkommande feberattacker, finns en aktiv sjukdomsprocess där det inte verkar vara avslutat. 

Verksamhetschefen påpekar att covid-19 är en ny sjukdom och att kunskapen ännu så länge är otillräcklig. 

– Det är jättemycket som vi inte vet. Det finns patienter som upplever att det fortfarande är något som händer i kroppen. Det är inte bara fråga om rehabilitering. Är det en inflammatorisk process där viruset har satt igång en överreaktion i kroppen som fortsätter när viruset är borta? Där är jag angelägen om att man är tydlig med vad man menar. Jag kan uppleva att begreppen blandas ihop ibland. Det är två olika entiteter och kan kräva olika kompetenser. 

– Är det ett pågående sjukdomsförlopp är det kanske en infektionsdoktor eller en lungdoktor som ska kopplas in. Det kommer vi att titta på. Det behövs mer kunskap. Vi vet inte fullt ut vad det här är för någonting. 

Kommer många östgötar som haft covid-19 att behöva rehabilitering?

– Svaret är ja. Men det finns tecken på att de som insjuknar nu inte verkar bli fullt lika sjuka som i våras. Ta det med två nypor salt, men ännu så länge har inte andelen patienter som behöver intensivvård varit lika hög och dödstalen har ännu så länge inte heller varit lika höga, säger Antepohl och fortsätter: 

– Vi hoppas och tror att inte lika många behöver intensivvård för att vi har blivit bättre på att hantera symtomen tidigare och effektivare. Det är personer som har legat på iva i flera veckor under våren som har haft de största rehabbehoven. Men när det gäller sjuka som ändå har besvärliga symtom, då pratar vi om långvarig trötthet, muskulär trötthet, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter, sömnstörningar, lukt- och smakförlust samt nedstämdhet, då tror vi att vi kommer att se ett behov i ungefär samma utsträckning som under den första vågen.

Hade det varit att föredra om vi kunnat testa många fler för covid-19?

– Det finns spekulationer om att bättre testning hade minskat antalet patienter med riktigt svåra förlopp. Min personliga uppfattning är att bättre testning i ett tidigt skede hade minskat rehabiliteringsbehoven, åtminstone något. Det är svårt att veta, men känslan är att det hade varit fördelaktigt.