De äldre skulle skyddas från att bli sjuka i covid-19, men nu sprider sig smittan inom äldreomsorgen i Östergötland. Den 14 april sa statsepidemiologen Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten till DN att vi har misslyckats att skydda de äldre. De stigande dödstalen kunde tydligt kopplas till smittspridningen på äldreboendena. Värst är det i Stockholm där hälften av äldreboenden fått in coronaviruset, siffror från Folkhälsomyndigheten 16 april visar att en tredjedel av alla dödsfall kopplade till covid-19 sker på äldreboenden i resten av landet.
En central fråga för att hindra smittspridningen är tillgången på skyddsutrustning och i veckan meddelade representanter för Linköpings kommun att det är en stor brist och att leverantörerna inte kan leverera efter det stora behovet. Frågan är om de förändrade riktlinjerna för kommunerna har gjort att det i dag är extra svårt att skydda personal inom den kommunala omsorgen. Från början skulle inga covid-19-patienter vårdas alls på äldreboendena i de östgötska kommunerna och därför ansåg Region Östergötland att det inte fanns anledning att beställa någon skyddsutrustning utöver den vanliga basala hygienutrustningen. Nu pågår ett intensivt arbete för att förbereda hemsjukvården i kommunerna för att vårda covid-19-patienter på särskilda boenden som äldreboenden, korttidsboenden och vårdboenden.
Vi kontaktas av både anhöriga och personal som är oroliga för situationen inom kommunerna. I Linköping skriver fem sjuksköterskor i hemsjukvården i Linköping ett gemensamt brev till redaktionen att de är stressade, känner sig frustrerade och uppgivna över den rådande situationen. De beskriver att skyddsutrustningen i dagsläget består av munskydd med bristande kvalitet och visir gjorda av overheadpapper. De vittnar också om att det råder stor förvirring och oklarhet kring riktlinjer för hygienrutiner och beställningar av skyddsmaterial.
Sjuksköterskan Maria är en av dem. Hon vill inte framträda med sitt riktiga namn då hon är rädd för repressalier om hon framför kritik. Hon berättar att vården av smittsamma personer på boenden ställer väldigt höga krav på undersköterskor och vårdbiträden som kanske inte är rustade för den typen av vård. Riktlinjerna som ändras från dag till dag gör det extra sårbart.
– Vi sjuksköterskor åker runt på olika boenden och det vi ser är att det är väldigt olika rutiner för till exempel av- och påklädning av skyddsmaterial. Det finns inget samlat stöd för vad som gäller. Egentligen finns det stöd, regionen har skickat ut det, men det är genomgående i den här organisationen att det är svårt att få alla att göra på samma sätt, säger hon.
– All personal tänker inte på att det är viktigt att ta av sig skyddsutrustningen hos den sjuka innan man går ut. På vissa boenden finns instruktioner uppsatta, på vissa inte, det är inte lätt för personalen att veta vad som gäller.
Hon berättar att hon har sett personal som bär skyddsmasker hängandes bak på ryggen. Vissa boenden har fått bra ansiktsmasker, andra har ingenting. Visiren håller inte heller någon kvalitet, säger hon.
– Jag har inte sätt IIR-munskydd eller skyddsglasögon hos alla som har fall bekräftade. Det personalen har är de hemmagjorda visiren och munskydd med lägre skyddsnivå. Vi är samtidigt väldigt tacksamma för alla som hjälper till, men det är ju inte godkänt skyddsmaterial egentligen. När det gäller visir har jag bara sett hemmagjorda med overheadpapper, säger Maria.
Maria berättar att de får information från olika håll som inte stämmer med varandra. Det är många aktörer inblandade; Region Östergötland, kommunen och Länsstyrelsen. Vårdbiträden hon möter berättar att de ofta får frågor från patienter som de inte kan ge svar på och informationen i media bidrar till ännu mer förvirring.
– En vårdcentral kan säga en sak, en verksamhetschef nåt annat och regionen något annat. Som sjuksköterska blir det jättesvårt och vi är länken mellan verksamheterna och sjukvården. Det blir inte enhetligt.
Ett exempel som skapat osäkerhet är rutinerna för provtagning av patienter där man misstänker smitta av covid-19. Där finns skilda uppfattningar om rutinerna, bland annat om alla med symptom ska testas, berättar hon.
– Rutinen är att ansvarig sjuksköterska och ansvarig läkare tar beslut om vilka som ska testas. Vi sjuksköterskor har sett att det ibland är väldigt tydligt att det ska göras och då beställt provtagning men som aldrig blir gjord. Beskeden kan bli olika beroende på vem man vänder sig till. En chef kan säga att alla med symptom ska provtas, medan man på regionen säger att man inte ska testa fler om en patient har bekräftats med corona (nu har regionen meddelat att man ska testa fler).
– Dessutom får man inte material förrän man har ett bekräftat fall. Det känns som vi hamnar i ett moment 22. Begränsningen av smitta blir jättesvårt. När man inte testar alla trots symptom blir det inte säkert. Personalen undrar om de har corona, men får inte veta. De patienter som dör som troligtvis har covid-19 kommer inte med i statistiken. Den blir skev.
Hon vill även berätta om det som är positivt. Det är hur de anhöriga bryr sig och tänker på sina gamla.
– Jag blir jätteglad av det och jag vet att de gamla blir det också. Och vi är glada över det engagemang som finns för att hjälpa oss med skyddsutrustning även om det inte är godkänt.
Är du orolig för din egen hälsa?
– Nej, jag är ung och frisk och tror att jag kan klara det bra. Men min familj tycker inte det är så roligt och jag kan absolut inte träffa någon. Man måste vara hemma för att inte riskera någon annans hälsa.
Anhöriga känner också oro, en av dem är Beatrice Näf Lantz som har en anhörig på ett av Linköpings kommuns boenden. Hon såg med fasa på hur personal hanterade boende med misstänkt smitta utan tillgång på skyddsutrustning.
– Jag kontaktade de ansvariga och fick veta att de bara får skyddsutrustning när någon har fått smitta bekräftad. Det låter helt bisarrt. När jag började fråga de ansvariga vad som gällde verkade inte ha koll på vad som gällde.
Hon förstår att riktlinjerna behöver ändras men hon anser att kommunerna har fått sämre förutsättningar att få tag i skyddsmaterial med tanke på att de från början inte skulle vårda covid-19-patienter alls.
– Nu finns det knappt skyddsutrustning att köpa. Kommunerna har inte fått en ärlig chans att köpa material, säger Beatrice Näf Lantz.
Smittan var från början mest utbredd i storstäderna Linköping och Norrköping, men nu har den spridits även till de mindre städerna. Det meddelade smittskyddsläkaren på den senaste presskonferensen. I Motala exempelvis har man dock valt att inte berätta hur smittan ser ut inom den kommunala omsorgen.
Undersköterskan Ann Karlsvärd jobbar i den kommunala hemtjänsten i Motala. Hon berättar de bara får använda skyddsutrustning (plastförkläden utan ärm, handskar och munskydd) i fall där man misstänker smitta eller där den är bekräftad.
– Annars har vi ingen tillgång till munskydd. En del äldre är mycket förkylda, man försöker hålla avstånd men ibland går ju inte det, när man klär på och av exempelvis. Ser man att de hostar i handen så försöker man att backa. När det finns misstänkt smitta så ska vi ringa sjuksköterskan. Vi har en gemensam låda på med plastförkläden, handskar och munskydd, det är inget långärmat. Det hade varit bra om det fanns lite mer hemma.
De vanliga arbetskläderna består av kortärmade pikétröjor så det gäller att tvätta och sprita noga långt upp på armarna. Det kan bli mellan 15 och 20 besök om dagen hos brukare, vissa besöker flera gånger samma dag.
– Vi försöker åka till samma personer men ibland måste man täcka upp för varandra. En del äldre försöker vi ringa till för att minska besöken.
Är brukarna oroliga?
– En del är dementa och märker inte så mycket. Men en del är oroliga och frågar om vi har tvättat händerna. Det är basala vårdhygienrutiner som gäller i första hand. Man spritar händerna både innan och före.
Ann är tacksam över att vara ansvarig för att beställa handsprit och enklare utrustning. Förra året råkade hon beställa för många på en gång, det är hon väldigt glad för i dag.
Är du orolig för din egen hälsa?
– Nej, det är jag inte. Jag är mer orolig för om jag tar med mig något till en pensionär eller mina anhöriga, det är så många som inte visar symptom.