På Göteborgs naturhistoriska museum, där snigelforskning länge bedrivits, konstaterar biolog Ted von Proschwitz att 2015 är ett snigelår.
– Det var en regnig maj, och det avgjorde allt, säger Ted von Proschwitz.
Regnvåren blev en prima uppväxtmiljö för unga sniglar som satte igång att föröka sig.
Inte på åratal har svenska trädgårdar plågats av sniglar så som nu.
Mest känd – och hatad – bland snigelarter torde vara den spanska skogssnigeln eller mördarsnigeln, öknamnad så eftersom den vräker i sig både grönsaker, rabattväxter och sina artfränder.
Just nu sprider den, och släktingar, sina slemmiga spår över Östergötland och resten av landet. De senaste åren har mördarsnigeln kraftigt spritt sig över Sverige och finns nu ända upp till trakterna kring Vilhelmina.
– Det hade jag faktiskt aldrig trott. Men de har lyckats anpassa sig till vårt kalla klimat, säger Ted von Proschwitz.
Ser du något som talar för att vi kommer att bli av med mördarsniglarna i framtiden?
– Å nej. Nej. De har etablerat sig här nu. Det enda vi kan göra är att göra livet svårare för dem.
Mördarsnigeln, brunaktig i färgen och upp till 15 centimeter lång, tillhör djurstammen mollusker och sådana är beroende av fuktiga livsmiljöer. Den regniga sommaren gör deras tillvaro drömlik. När vädret är torrare campar sniglarna i tätare vegetation och kommer bara fram under sena kvällar och tidiga morgnar, och är vädret torrt under längre tider kan sniglarna till och med torka ihjäl.
Men nu krälar de ogenerat i stora horder i gräsmattor, på soptunnor, uppför husväggar, i planteringar och på gång- och cykelbanor där fotgängare och cyklister får svårt att kryssa mellan dem och krossade exemplar äts upp av andra som fortfarande är i livet.
Den spanska skogssnigeln tycks omöjlig att rå på, en människans biologiska överman. Snigeln kan befrukta sig själv, kan leva av i stort sett vilken växt som helst eller av döda sniglar eftersom den är kannibal, den lägger 400 ägg åt gången och fyra veckor senare kläcks äggen, som ytterligare 2-3 veckor senare förvandlats till en armé könsmogna sniglar som i sin tur börjar föröka sig.
En del sniglar dör visserligen när vi har kalla vintrar – men de som överlever har härdats av pärsen och bär härdigheten vidare till kommande generationer.
Människor plockar, klipper ihjäl, halshugger med spade, fryser till döds för att bli av med slempinnarna. Ted von Proschwitz har fått samtal från en person som plockat 1 000 sniglar på ett dygn.
Som trädgårdsägare känns det tröstlöst och äckligt att plocka. Är det någon idé att hålla på?
– Man kan tänka så här: För varje snigel man tar, hindrar man att fyrahundra nya ägg läggs, säger Ted von Proschwitz.
Den som inte vill mörda för hand kan använda kemisk bekämpning i form av järnfosfat, som säljs under olika namn. Metoden är pellets som laddats med järnfosfat som läggs ut i trädgården. Ämnet påverkar snigelns mättnadskänsla. Den tror att den är proppmätt, slutar äta och svälter ihjäl.
Fast här tycks det som om snigeln vinner igen: Väta blöter upp pelletsen så att medlet blir verkningslöst…