När vi åker in med bilen blir vi välkomnade av en enorm mängd myggor. Det är kanske tecken på att urbaniseringen i form av moderna bilar inte är så väl mottagna i det något primitiva livet här på torpet. Bakom myggflocken står Hanna Gardell med ett leende. Det är en blandning av ett skratt åt vår myggpanik och en min av vänlighet.
33-åriga Hanna bor bara på det avlägsna torpet under somrarna, resten av året är hon bosatt i Pakistan. Där hjälper hon utsatta minoritetsgrupper att få tillgång till skolan. Men det som låg bakom flytten till Sydasien var från början något annat – kärlek.
– Jag jobbade som teaterpedagog i Norrköping och trivdes jättebra. Sedan råkade jag bli kär i en pakistanier, berättar hon.
Så som i filmer träffade Hanna sin man i en tågstation i Stockholm. Paret kände snabbt att de inte ville vara ifrån varandra, men på grund av långa väntetider på uppehållstillstånd bestämde sig Hanna för att åka ner till Pakistan och bosätta sig där. Den tillfälliga lösningen har blivit till sex år.
– Folk sa till mig att jag kommer att bli fast i Pakistan och då sa jag: nej, aldrig, det är för svårt för mig att bo där, men de hade rätt.
Hannas man, som själv tillhör den romerska minoritetsgruppen Pakhiwas, hade tidigare startat en skolverksamhet för barn som tillhör samma grupp. Teaterpedagogen anslöt sig till verksamheten och trots att de senare fick möjlighet att flytta till Sverige stannade de kvar för att driva skolan.
– Det var kärleken som fick mig att flytta till Pakistan, men beslutet att inte flytta tillbaka till Sverige berodde helt på att jag brann för projektet. Jag älskar barnen, familjerna och möjligheten att lära mig av personerna där. Det är den bästa förmånen och jag vill inte släppa det.
Skolbarnen pratar punjabi, ett språk som liknar urdu, standardspråket i Pakistan. För att ha möjlighet att undervisa fick Hanna lära sig språket.
– Jag köpte barnböcker och pluggade i fyra timmar varje dag. Jag fick också lära mig mycket genom att behöva undervisa på urdu. Att lära sig att skriva och läsa på det här språket är inte lika lätt som svenska. Bokstäverna tar olika form beroende på deras position i ordet.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?
– Dagen inleds med att jag äter frukost, sedan skapa arbetsmaterial för barnen. Man får skapa material lite efter hand beroende på vad som funkar för de elever som är i skolan för tillfället. Vi har en minibuss för att se till att allt material kommer till skolan.
– Vi har byggt en slags skolhydda. Vi packar ihop våra grejer så att inget förstörs eller att ingen tar dem. Klassrummen är som bambuhyddor med tyg som tak. Man måste vara försiktig med regn. Vi packar även barnens material för de har inte möjlighet att ha det hemma. I början var jag med och undervisade, men nu stöttar jag lärarna med metodik och pedagogik.
Hanna berättar entusiastiskt om jobbet i Pakistan medan vi sitter i den enkla verandan utanför hennes hyrda torp. Kontrasten mellan den miljö hon beskriver och den svenska landsbygden en varm julidag får mig att fråga om hon ibland tänker på flytta tillbaka till Sverige.
– För mig är det som att jag har en fot i varje land, och jag behöver båda dessa ställen. Om jag bara skulle vara i Sverige hela tiden så skulle det vara lite tråkigt. Jag känner att jag är väldigt glad att jag kan vara här och ladda batterierna och att jag kan alla kulturella koder, men jag kan också känna att det är lätt att hamna i en bubbla här och bli omedveten om det som händer i världen. Det är en stor värld som hänger ihop och att det är viktigt att komma ur sin lilla krets ibland.
Vad är din drivkraft?
– Det är jättetufft. Det händer att jag inte vet hur jag ska göra för att det är för svårt, men det som driver mig är när man ser framstegen. Man ser hur barnen älskar att komma till skolan och tycker att det är roligt och hur de utvecklar sig. Jag kommer ihåg den första eleven som har lärt sig att läsa. Hon kom och sa: idag gick jag till mjölkaffären och där fanns det en skylt och på den stod det mjölk, säger Hanna med glädjetår i ögon.
Skolverksamheten som Hanna driver har utvecklats mycket. För några år sedan dök endast något enstaka barn upp. Nu kommer det 40-60 barn per dag, och sex personer finns på plats för att hjälpa till med undervisning. De undervisar urdu, engelska och matematik. Utmaningen är att många av barnen är där tillfälligt på grund av deras nomadiska livsstil, men målet med skolan, enligt Hanna, är främst att väcka ett intresse för skolan.
Ju längre tid Hanna spenderat i Pakistan, desto tydligare har det blivit för henne att likheterna mellan människorna hon träffar där och i Sverige är långt fler än skillnaderna.
– I början kände jag att jag gjorde något bra för mänskligheten, men nu känns det att jag hade lika gärna kunnat göra det i Sverige. Det är inte så exotiskt längre. Vi är ju lika varandra – vi har bara olika förutsättningar.
Men det är inte bara jobb med utsatta grupper i skolhyddor som gäller för Hanna när hon befinner sig i Pakistan.
– Det bästa som finns är att sitta på kvällen, se folk tända eld och det står någon åsnekärra med Bollywood-musik i bakgrunden, gå på basar och köpa sjalar, sitta och leka med barnen och lära sig deras hantverk.
Hanna brinner också för dans. När hon inte jobbar lär hon sig Kathak, en berättande klassisk dans från området. När Hanna utmanas att visa dansen bjuder hon på en liten uppvisning.
Snart åker teaterpedagogen till Pakistan igen, men hennes långsiktiga mål är att skolan ska kunna stå på egna ben oberoende av henne.
Många hemma i Sverige har varit nyfikna på vad Hanna sysslar med i Pakistan och av den anledningen har hon startat en kulturutbytesförening. Syftet är dels att sprida information, men också att skapa möten mellan minoriteterna i både länderna. Hon har även skrivit en barnbok som skulle bli basen för teateraktiviteter i Sverige. Pandemin har gjort att planerna får skjutas upp till nästa sommar. Det positiva, enligt henne, är att hon får mer tid att vara på torpet och hämta energi från naturen.
Efter en runda där Hanna visar hennes elektricitet- och internetlösa torp, gasolspisen där hon lagar mat, regnvattenduschen och utedassen återvänder vi till bilden. Myggorna som hade hunnit ta sig in flyger ut så fort vi öppnar dörren.