Ensam, is, tunn luft och snö som mer liknar sand. Då gäller det att tänka rätt tankar och ha strategier för att orka fortsätta.
Nu var den där kajakturen för alla del ingen tillbakalutad helgaktivitet i en stilla å, då vore det inte Johanna Davidsson vi pratade om.
– Efter fjälledarutbildning i Storuman bestämde jag och min finska klasskamrat att vi skulle paddla längs den svenska och finska kusten, var och en för sig, och mötas på vägen.
Finska Maija startade sin paddling vid gränsen till Ryssland och Johanna sin vid gränsen till Norge. Hennes startpunkt blev Maijas mållinje och vice versa. Den 366 mil långa paddlingen tog 92 dagar.
Johanna hade fått blodad tand. Att paddla, sova, äta – med ett tält och minimal packning – var en enkel tillvaro som sådde ett frö. Hon ville högre, brantare och längre. Utmana sig själv och vara ett med berg, is och vidder. Ha ett tält som sin självklara plats. Gärna på en plats långt bort.
– Jag vet inte varifrån drivkraften, eller dragningskraften, kommer men den hade tidigare tagit mig till Storuman där jag levde hela livet ute.
Dagarna fylldes med forspaddling, bergsklättring, grottnavigering och fjällvandring.
Det var också där hon läste böcker skrivna av äventyrare efter uppmärksammade expeditioner. "Tunn luft", "Touching the void", "Kampen mot Nordpolen" . . .
"Johanna är expert på att trycka undan alla negativa tankar", säger pappa Anders.
2014 blev Johanna och hennes syster Caroline först med att ensamma korsa Grönland från syd till norr, via skidor och kite (bräda och segel) över snö och is.
2016 var det dags för den riktigt stora utmaningen för sjuksyrran, att som första ensamma kvinna skida till Sydpolen, minutiöst förberedd både mentalt och praktiskt. Hon hade pratat med många äventyrare, forskat och planerat i 1,5 år.
– Jag fick sponsorer till en tredjedel av flygbiljetten mellan Chiles och Antarktis kuster och tog ett banklån för att få ihop de 800 000 kronor biljetten kostade. Ha, och då satt man ändå i planets lastutrymme i fyra timmar!
Man behöver inte vara äventyrare för att finna Johannas bok om sina expeditioner fascinerande.
Temperaturen pendlade mellan 10 och 30 minusgrader. Ibland såg hon bara de egna skidspetsarna på grund av dimman. Hon avverkade 1 130 kilometer på 38 dagar och 23 timmar. Därmed slog hon världsrekordet.
Ensam med is och en blå himmel, ett tält, en solcellsladdad satellittelefon, filmkamera, mp3-spelare och en släde på 110 kilo med mediciner, proviant och reservutrustning.
Hur såg en "vanlig" dag ut?
– Jag åt frukost bestående av hemmagjord müsli med mjölkpulver som jag blandade med vatten. Lunch och middag bestod av frystorkade portioner med extra smör, runt 5 000 kalorier per dag. I början skidade jag 7-8 timmar per dag, sedan 10 och sedan 12.
De sista tio dagarna var riktigt tuffa. Johanna var sliten, luften mycket tunn och snön tung som vore den sand.
– Men känslan när jag nådde baslägret, möttes av jubel och fick laxmiddag och skumpa av kocken där övervägde allt. Precis allt.
Det är här hon trivs som allra bäst, Johanna Davidsson. Längs en vertikal klippvägg med en god vän i andra änden av repet.
Varför ensam?
– Jag blir lugn av att vara ensam och själv bestämma rytmen. Att JAG gjorde det helt själv var – och är – en stor boost. Jag kan dela känslorna och minnena med andra som gjort liknande saker, med dem följde min resa och med familjen såklart.
Vad tänkte du på under all ensam tid?
– Åh, allt, både bakåt och framåt i livet. En sak var att jag väl hemma igen borde bli en mer huslig och kulturell människa. Så har det inte blivit, ha ha, jag fortsätter med det jag älskar: att vara ut i naturen så mycket jag kan.
– När jag var uttråkad skingrade jag tankarna med ljudböcker eller musik. Jag önskar jag hade tagit med mig fler spellistor.
Fans det några "förbjudna" tankar?
– Jag fick absolut inte tänka att jag skulle sluta skida för att jag var trött. Om något var fel, var det okej att pausa, men det fick inte vara på grund av trötthet. Istället intalade jag mig, när det var riktigt tungt, att "det kommer snart att kännas bättre, antingen om en timme eller imorgon".
– Det handlar mycket om disciplin. Varje timma rastade jag i fem minuter för att fylla på med vatten (smält snö) och lite energi i form av nötter eller choklad. Om jag gick över tiden och rastade sex minuter istället för fem, fick nästa rast bara bli fyra minuter.
Ensam på isiga vidder. Ibland var dimman så tät att det enda Johanna såg framåt var spetsarna på sina skidor. Tillbakavägen gick snabbare, då färdades hon med kite (bräda och segel).
Där snackar vi pannben!
– Och strategier! Det gäller att fokusera på delmålen och inte slutmålet, men också att ge sig små belöningar med jämna mellanrum. Jag pratar om sådant när jag föreläser, om hur man kan ha nytta av att tänka rätt oavsett vad det handlar om för mål i livet.
Vad fick du av dig själv?
– På min födelsedag fick jag ballonger och en upptinad brownietårta med ljus. För varje breddgrad jag passerade fick jag en liten whiskypinne. Jag hade lite julpynt också.
Var du aldrig rädd?
– Inte för isbjörnar som på Grönland där jag hade morfars gevär med, för de finns inte vid Sydpolen. Jag hade stor respekt för glaciärsprickorna. De är snötäckta, kan vara 20–30 meter breda och mycket djupa.
Känslan när Johanna efter 38 dagar, 23 timmar och 5 minuter nådde Sydpolen var mödan värd. Väl där väntade en laxmiddag och skumpa på baslägret.
Du är mamma sedan ett år. Är alla äventyr lagda på hyllan nu?
– Nej, men det är klart att jag har ett helt annat risktänk nu. Jag har fortfarande ett driv att göra det jag älskar, men har inte samma behov av att pusha gränser.
– Jag vill gärna komma ut på en lång tur med min son Måns. Med skidor och pulka över Finnmarksvidda eller något liknande. Det skulle vara en ny typ av spännande äventyr!
Vad är du mest stolt över?
– Från att jag satte upp målet att skida till Sydpolen, som jag från början trodde var lite halvt omöjligt, till att jag faktiskt genomförde det.
Din största utmaning i livet?
– Jag vill ofta göra lite för mycket. Inte missa eller säga nej till något…
Beskriv dig själv med fem ord.
– Tidsoptimist, uthållig, konflikträdd, god lyssnare, godtrogen.
Sjuksyrra som hon är hade Johanna med sig mediciner och materiel för alla tänkbara sjukdomstillstånd som skulle kunna drabba henne ensam runt Sydpolen.
Bästa bok du läst?
– Mengele Zoo av Gert Nygårdshaug.
Om du fick resa i tiden?
– Greklands storhetstid före vår tidräkning.
Vad gör du helst en ensam ledig dag?
– Springer eller åker skidor på fjället. Sen hem, tar en lång dusch, lagar något gott och dricker ett glas vin.
Något du är extra nöjd med hos dig själv?
– Min förmåga att laga mat av nästan inga ingredienser.
Ändra något hos dig själv!
– Ha mindre oro för att missa häftiga upplevelser.
På slätten kring föräldrahemmet i Normlösa erbjuds inte så mycket klättring. Men i en av familjens lador har en 13 meter hög klättervägg byggts upp om lusten blir allt för påträngande.
Om du vore ett djur?
– Havsörn.
Ett annat yrke som hade passat dig?
– Veterinär.
Var trivs du allra bäst?
– På en vertikal vägg i fjället med en god vän i andra änden av repet.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Choklad.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Mahatma Gandhi.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– En tur- och returbiljett till månen.
