"Känns som om man går till jobbet med livet som insats"

Kollegor har redan smittats av covid-19. Men oron för smitta är inte det som skapar störst stress hos undersköterskorna Lotta Hallin och Kerstin Holmbom som fick rycka in i den nya intensivvården.

En typisk dag på jobbet, undersköterskorna Lotta Hallin och Anna Källénius samt sjuksköterskan Mita Danielsson har vant sig vid att knappt känna igen varandra under visiren när de ska vårda covid-19-patienter.

En typisk dag på jobbet, undersköterskorna Lotta Hallin och Anna Källénius samt sjuksköterskan Mita Danielsson har vant sig vid att knappt känna igen varandra under visiren när de ska vårda covid-19-patienter.

Foto: Privat

Östergötland2020-04-26 10:00

Till vardags jobbar de på niva, den neurokirurgiska intensivvårdsavdelningen på US i Linköping där de jobbat i 12 år. Vid det här laget har de stor erfarenhet av att arbeta i högt tempo och vårda svårt sjuka patienter som behöver konstant övervakning. Men när niva utökade sina sex intensivvårdsplatser till ytterligare sex avsedda för covid-19- patienter stod de inför något helt nytt. 

– Vi brukar vårda patienter med blödningar i hjärnan, tumörer och andra allvarliga skador efter till exempel en olycka, säger Lotta Hallin. Nu skulle vi börja vårda patienter med sjuka lungor. I början kände man oro och undrade hur allt skulle gå.

– Det kändes som att kastas in i en eldsvåda och nu får vi hela tiden släcka bränder, tillägger Kerstin Holmbom som även är skyddsombud för Kommunal. 

Vi ses i Trädgårdsföreningen i centrala Linköping. Ute förstås, allt enligt Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Ett stenkast bort ligger sjukhuset, där de varje dag hoppas att det kommer finnas skyddsutrustning när de kommer till arbetsplatsen. Kerstin är huvudskyddsombud och räds inte för att införa ett arbetsstopp om det skulle krävas.

De berättar om det pressade läget som sjukvården var redan innan pandemin. Man hade väldigt små marginaler. Nu skulle en helt ny patientgrupp vårdas som kräver nya moment och än mer vård. Plötsligt blev det väldigt tydligt att så många intensivvårdsplatser har försvunnit i Sverige. 

Nu har de börjat att få rutin på hur de ska vårda covid-19 patienterna. Men det är fortfarande påfrestande, patienternas hälsa kan ändras väldigt fort och de kan inte lämnas ensamma en minut. 

– Det här viruset slår så olika, säger Lotta. Jag vet personer som genomgått transplantation som fått milda symptom. Sen ser man andra som blir jättesjuka. Det är ett lurigt virus. Det är jätteviktigt att allmänheten förstår det här och fortsätter vara försiktiga. Jag tror inte alltid man förstår vad det är vi fajtas emot, det är knappt vi själva gör det.

De tänker på anhöriga som inte kan vara nära sina kära på sjukhuset. Därför skriver de dagbok och tar bilder efter att anhöriga givit sitt samtycke där patienten inte själv kan svara för sig. Där skriver de vad som har hänt, vilken vård de har fått och hur patienten mår. 

– Man tar på sig rollen som form av anhörig, säger Kerstin. Det är en otrolig känsla att se när patienter piggnar till. När de börjar prata, ringer hem och berättar att de mår bra. Det är de där tillfällena som gör att man orkar, säger Kerstin och blir rörd. 

Svårigheter att få tag på skyddsutrustning hör numera till vardagen. De har svårt att förstå att regionerna inte har haft mer i lager. Bristen gör att de ibland måste välja vilka vårdsituationer de ska ha den på sig. Och vad de ska ha på sig. 

– Då måste man tänka igenom vad man skall göra och lägga upp arbetet så man inte hela tiden måste ta av och på och på så vis spara in på skyddsutrustningen. Det optimala är långärmat, andningsskydd, och visir, berättar Lotta. Visiret skyddar mot vätska eftersom andningsskyddet inte är vätskeresistent.

Eftersom deras patienter är intuberade så känns det som droppsmittan är kontrollerad på deras avdelning.  Men i vissa situationer vill de ta det säkra före det osäkra. 

– Men vi vet ju inte hur länge skyddsutrustningen räcker. Nu löser man det från dag till dag, säger Kerstin.

Personalen har en stark gemenskap, alla hjälpts åt vilket ger kraft att kämpa på, berättar Lotta. De har vant sig vid att knappt känna igen varandra bakom visiren, gå i den varma utrustningen som trycker på ansiktet och skrika högt till varandra för att höra vad de säger. 

Det är hemma som tankarna kommer, när luften har gått ur efter en hård arbetsdag. 

– Häromdagen stod jag och lagade mat och då funderade jag på vad man håller på med egentligen. Vad händer om skyddsutrustningen tar slut? Det känns som om man går till jobbet med livet som insats. Men så tänker jag att det gör ju alla andra också. Så man går bara dit. Man har inget val, säger Lotta Hallin.

På fritiden håller de sig hemma så mycket som möjligt, inte bara för sina anhöriga och sin egen skull utan även för kollegornas. 

– Jag undviker affären, jag måste hålla mig på benen så länge det går. Situationen i vården är så ansträngd så varje armpar behövs, säger Kerstin. 

Några kollegor har smittats av covid-19, men var och när det har skett är svår att veta. Än har ingen blivit allvarligt sjuk vad de vet. Kerstin tror inte kollegorna främst är oroliga för att bli smittade. 

– Det är snarare en fråga om när. Oron på jobbet handlar nog mer om att jobba med nya procedurer och att man jobbar i lokaler som man inte är van vid. Och att man inte har all utrustning som man brukar ha. 

När de själva gör allt för att isolera sig kan de bli provocerade av alla som trängs på uteserveringar. Kanske har den intensiva medierapporteringen bidragit till att en del blir trötta på coronapandemin funderar Lotta. 

– Bara för att man är personligen trött på det här så är inte faran över. Det är inte upp till var och en att bestämma att det är nog, det är annat som styr. Man kan smitta andra som blir mycket sjukare, säger Kerstin.

De är glada för allmänhetens varma hejarop. Kvittot på det syns ibland i lunchrummet där restaurangmat, fika och godis levereras med jämna mellanrum. 

– Det är ingen risk att personalen får lågt blodsocker, säger Lotta och skrattar. 

Men de har svårt att känna sig som hjältar.

– Vi räddar liv, men det gör vi varje dag, även när det inte är pandemi, säger Kerstin. 

Under sina 12 år på niva har Lotta inte haft en tanke på att sluta. Den tuffa situationen har dock har väckt tankar om att göra något annat framöver.

– Trots slit och oregelbundna arbetstider är detta det mest givande och intressanta jobb jag haft, säger Lotta. Det jag med säkerhet vet är att detta vill jag inte gå igenom en gång till. Nu har regionen en möjlighet att ladda för nästa våg som man tror ska komma. Om den kommer. Då har vi gjort det här en gång och vet hur vi ska göra. Jag förutsätter att till dess har vi ett stort lager att plocka av så vi kan ta hand om de sjuka med rätt förutsättningar.

– Man behöver också öka statusen på vårt yrke, tillägger Kerstin. Allvarlig vård är beroende av undersköterskor. Sjuksköterskor har det medicinska ansvaret och vi har ansvar för omvårdnaden, vi är beroende av varandra.

Coronafall i intensivvård

Den 24 april vårdades 544 patienter med covid-19 i intensivvård runtom i landet. I Östergötland vårdades totalt 110 på sjukhus, varav 31 patienter inom intensivvård.

Vid samma tidpunkt hade 88 personer, som bekräftats positiva med covid-19, avlidit i Östergötland. Majoriteten av de avlidna är över 70 år.

Medianåldern för covid-19-patienter i den svenska iva-vården är 60 år, 74 procent är män och 74 procent har någon form av riskfaktor.

Källa: Svenska intensivvårdsregistret och Region Östergötland

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!