Allt hon behöver göra är att gå upp till avdelningen, ringa på dörrklockan så ordnar personalen en plats åt henne.
– Det är väldigt bra. Avdelningen är helt stimulifri, så tråkig den bara kan bli. Det är tyst. Jag kan återhämta mig där. Få ordning på medicinering och mat och jag vet att jag kommer ut om fem dagar.
Vi har stämt träff på resecentrum i Linköping. Jag hittar henne lätt där hon sitter i sin svart-vita klänning som hon sagt att hon är klädd i. Det är den första sommardagen i år och det är varmt. Båda underarmarna är randiga av täta ärr. Hon gör aldrig något för att dölja dem. Under promenaden upp till redaktionen berättar hon för mig om olika diagnoser som hon haft och som hon har.
Hon lutar själv åt att hon har OCD (Obsessive-Compulsive Disorder) och är schizoaffektiv, det vill säga en blandning av schizofreni och bipolär sjukdom. Jag slår senare upp diagnoserna i vårdguiden och läser att schizoaffektiv är en typ av psykossjukdom där personen ”under samma sjukdomsperiod har både schizofrena vanföreställningar och hallucinationer och starka stämningssvängningar i manisk eller depressiv riktning”.
Tvångssyndrom, OCD, har den som har tvångstankar och tvångshandlingar, ibland bara tvångstankar.
Självmordsförsök vid tolv
För Maria innebär det att hon kan gripas av tankar om att hon skulle skada någon annan allvarligt. Det gör hon inte men tankarna gör henne väldigt ångestladdad. När hon slarvar med medicinen kan hon prata med folk som inte finns. Hon har tagit överdoser av medicin och huggit sig själv med kniv under sitt maniska eller psykotiska tillstånd. Men idag mår hon bra och hennes blick är stadig. Hon är påläst och öppen men ibland sviker hennes minne. Hon förklarar det med att hon så sent som i januari fick elchocker, ECT.
Maria har en lång sjukdomshistoria. Hon har skurit sig sedan hon var tolv år.
Skärandet började med att hon ville ta livet av sig, men inte förstod hur djupt man måste skära i handleden för att lyckas. Från den dagen bestämde hon sig för att skära antingen tre djupa, fem mellandjupa eller tio rispor varje dag. Det blev till ett tvång.
Det var ångesten som grep tag i henne när hon gjorde sitt tidiga och misslyckade självmordsförsök. Redan som barn hade hon återkommande panikångestattacker.
– Men det trodde alla länge var astmaanfall tills en ny läkare såg vad det egentligen var.
Tonårstiden var ett kaos där hon fortsatte att skära sig, drogade och söp.
– Jag var fruktansvärd mot mina föräldrar.
Socialtjänsten kopplades in och hon fick en remiss till psykiatrin. Till sist skickades hon till ett behandlingshem för att bli av med sitt drogmissbrukl.
– Där drogade jag konstant i två månader. De ville inte ha mig kvar eftersom jag var så självmordsbenägen.
För många inblandade
Maria berättar att hon allt som oftast var full eller hög i skolan, men kan inte minnas att det gjordes några speciella insatser för henne där. De få lärare som tog henne undan för att prata, nöjde sig med att hon hade kontakt med BUP.
– Jag förstår inte att ingen reagerade. Ärren såg de ju.
Till sist, vid 16 års ålder, blev hon omhändertagen enligt lagen om vård av unga (LVU) och blev satt på ett paragraf 12-hem.
– Det var det värsta hemmet jag varit på, men jag slutade skära mig och jag slutade droga.
Maria är 24 år idag och väldigt mycket har blivit bättre. Hon har inte skurit sig på ett år. Hennes tillstånd är kroniskt, men hon kan bli symptomfri med rätt vård och framför allt genom att fortsätta att av egen kraft använda sig av de redskap som hon samlat på sig under åren för att hålla sjukdomen i schack. Många av dem har hon fått av en psykolog knuten till psykiatrin i Motala.
För tillfället bor hon på ett stödboende där hon har en kontaktperson.
– Det funkar jättebra, det är ordning och reda. Det är stabilt och jag lär mig få in vanan på att hålla rutiner.
Ett tag bodde hon i egen lägenhet med stöd. Det fungerade inte. Det var för många olika människor som kom och gick.
– Jag var nog också för illa däran för att ta emot stöd då, funderar hon.
Inget dalt
Hon är på det hela taget nöjd med den hjälp hon får både av kommunen och psykiatrin.
– Och jag tar mitt ansvar. Jag gillar inte att det daltas med självskadande. Det måste finnas krav också. Som att jag inte får ha skurit mig de senaste tjugofyra timmarna innan jag vill lägga in mig själv.
Det finns förstås alltid sådant som kan bli bättre.
– Jag har fått byta läkare fyra gånger på ett år. Den jag har nu fungerar bra. Det är en hyrläkare. Jag antar att läkarna hittar bättre jobb någon annanstans, mitt sjukhus ligger ju i en liten stad, men det är påfrestande att träffa olika läkare som säger olika saker hela tiden.
Hon är inte heller nöjd med det mobila teamet.
– När jag mår dåligt vill jag hellre träffa en läkare som kan hjälpa mig med medicineringen. Det vore bättre att ha en riktig psykakut i Motala.