Igenväxning är ett stort hot mot östgötska våtmarker. Tillsammans hyser de 152 rödlistade och hotade arter, där hälften gäller skalbaggar och fåglar. Länsstyrelsen bedömer nu läget för den biologiska mångfalden i länets våtmarker som "svagt negativ".
Allvarligt på sikt
– Det är inte kul att behöva konstatera att arter som är specialiserade på att leva i strandängar och kalkkärr inte klarar sig därför att skötseln av värdefulla objekt inte är så bra som den borde vara. Fortsätter den nedåtgående trenden kan förhållandena på sikt bli så dåliga att känsliga arter inte lyckas överleva utan dör ut från länet, säger Nicklas Jansson, biolog på länsstyrelsen.
Han sammanställer just nu resultaten från de senaste årens miljöövervakning av biologisk mångfald i Östergötland. En grå novemberdag, när ljuset knappt når över horisonten, ses vi vid en av utsiktsplatserna i Svartåmynningens naturreservat strax utanför Linköping. Härifrån har vi en vidsträckt utsikt över välbetade strandängar. En stor flock skrockande gäss landar på vattnet bakom oss. Kylan, som biter i våra kinder, har ännu inte fått dem att överge västra Roxen men de flesta andra våtmarksfåglar har dragit söderut.
Strandängar minskar
Av 59 kontrollerade strandängar i länet är statusen dålig på 22, mindre bra på 26 och god endast på 11 stycken.
Tofsvipa: Sedan 1996 har tofsvipornas revir vid Tåkern minskat från 130 par till ett 50-tal, medan antalet vid västra Roxen ligger stabilt på ett 90-tal par under hela perioden.
Rödbena: Sedan 1996 har rödbenornas revir vid Tåkern minskat från ett 20-tal par till cirka tio par, medan antalet vid västra Roxen i stället ökat från ett 20-tal par till cirka 30 par.
– Det är allvarligt när vanliga fågelarter som dessa går kraftigt tillbaka på så kort tid både i Tåkern och i landets strandängar som helhet. Undantaget är glädjande nog strandängarna här vid västra Roxen, vilket säkert beror på att området är stort och betas på ett bra sätt. Här hittar dessa fåglar både tillräckligt med kryp som föda och plats att häcka ifred på, säger Nicklas Jansson.
Att strandängar vuxit igen är den viktigaste förklaringen till att våtmarksfåglar som behöver öppna ytor minskar.
– Många strandängar har blivit så små att de inte längre ger dessa fåglar tillräckligt stora revir för att de ska våga häcka i dem.
Kalkkärr växer igen
Strandängarna kontrolleras vart tredje år, medan kalkkärr inventeras vart sjätte år. På naturvårdsspråk kallas dessa orkidémarker numera även rikkärr. I miljöövervakningen ingår 44 rikkärr där kärlväxter, mossor och snäckor räknas över.
Honungsblomster: Av sju övervakade kalkkärr i västra Östergötland är trenden positiv på bara någon enstaka plats medan denna känsliga orkidé är på väg att försvinna från hälften av dem.
Kalkgrynsnäcka: Av cirka 50 kända fyndplatser 1990 har kalkgrynsnäckan inte kunnat återfinnas på 20 procent av dem.
– Mer än 60 procent av kalkkärren hade dålig status för sex år sedan. Resultatet av årets inventering vet vi först under nästa år, men för att hjälpa upp situationen restaurerar länsstyrelsen i år och nästa år tolv oskyddade kalkkärr.
Nya småvatten
Sedan mitten av 1800-talet fram till våra dagar har kraftiga utdikningar torrlagt stora delar av landskapet. De våtmarker som finns kvar idag är bara en spillra av vad som fanns för drygt hundra år sedan. De senaste åren har cirka 200 nya småvatten på totalt 750 hektar anlagts, delvis med hjälp av statligt stöd.
– Dessa dammar spelar roll för trollsländor och större vattensalamander, som vi sett har ökat. Däremot är de inte lösningen för arter som är specialiserade på strandängar och kalkkärr.
Den nationella Myrskyddsplanen från 1994 tar upp 31 våtmarker i Östergötland som skyddsvärda, men sedan dess har bara elva av dem fått ett adekvat skydd.
Är det ett misslyckande?
– Ja, det måste man säga. Men att flera våtmarker inte skyddats i länet beror på att myndigheter ovanför länsstyrelsen givit oss i uppdrag att prioritera skogar. Våtmarker har helt enkelt fått stryka på foten. Just nu är vi dessutom oroliga för att anslagen till EU:s landsbygdsprogram ska minska så drastiskt att vi och andra markägare inte heller får tillräckligt med resurser till skötselåtgärder, säger Nicklas Jansson.