De fem deltagarna som jag sätter mig med vid bordet i Scandic citys restaurang har bröstcancer. Det är den vanligaste cancerformen hos kvinnor, men till Kickbacks workshop har också deltagare med andra former av cancer kommit. Faktum är att också män bjudits in, men kanske är det som arrangören Richard Ekberg säger.
– Män är inte lika öppna. De bär ofta på sitt inombords.
Linda Åkesson, Helena Johansson, Anita Aktanius, Hero Baqay och Helena Nobenius serveras en skaldjursgryta medan de berättar sina historier för mig. För några började resan med en vanlig mammografiundersökning, andra upptäckte själva en knöl i bröstet. Men alla fick de brevet hem, det som kallade till läkarbesök och som avslutades med uppmaningen om att ta med sig en anhörig.
Helena Nobelius fick sitt brev på sin födelsedag.
– Det var en fin födelsedagspresent, säger hon och lyser upp.
– Ja, att de hittat den, lägger hon till när hon ser min förbryllade min.
Det gick fort från besked till behandling och under behandlingstiden har de tagits väl omhand på onkologen vid Linköpings universitetssjukhus. Där har deras kontaktsjuksköterska varit viktig i det kaos som avlöstes av rutin med fulla scheman av provtagningar, cytostatika, operation och strålbehandling.
– Man går på autopilot, säger Anita.
Men när håret börjar lossna, när det går att dra ut stora tussar och det till sist går att skrapa bort håret med handen. Då försvinner en bit av det egna jaget.
– Man känner inte igen sig längre, säger Hero som är den av de fem som har mycket kvar av det som de andra redan genomgått. Hon har fått ett datum för sin operation. De andra har redan blivit av med ett eller delar av ett bröst.
– När håret börjar växa ut och man för första gången känner vinden ta tag i det, det är en fantastisk känsla, berättar Helena Johansson vars korta stubb är långt ifrån det långa ljusa hår hon förut hade.
Håret kommer tillbaka, men inte bröstet, konstaterar de.
Det är när håret började lossna som de träffade Richard. Han driver Hårteknikerna i Linköping och har gjort peruker åt cancersjuka i drygt 20 års tid. Han har mött många som är mitt uppe i en behandling och vilsna i hur framtiden ska se ut.
– Vi är en andra instans dit människor kommer med en miljard frågor, men vi är inga psykologer, vi är perukmakare och frisörer, säger han.
Han upptäckte att det fattas något som tar hand om människan när behandlingen är slut och ett sammanhang där det går att träna utan peruker och proteser. Det var då han startade Kickback under vilket namn han ser till att ordna just sådant.
När behandlingen är avslutad, när uppföljningen på sjukhuset blir glesare. Det är då tankarna kommer. Anita berättar att hon blev deprimerad. Och hon är inte ensam. De andra bekräftar att den mentala biten tar så mycket kraft under behandlingen att det är början på en ny vandring när den upphör. Det är den långa vandringen tillbaka till ett vardagligt liv. Inte det liv som var innan, men ändå en vardag.
Under tre dagar har deltagarna fått en paus. De har fått skratta mellan passen i medicinsk yoga, mindfullness och föredrag om coping. Jag träffar dom på fredagen och de har just inlett en helg där fokus läggs på friskhet och framtid.