Första halvåret i år tog Linköpings kommun emot 160 flyktingar. Utslaget på kommunens totala befolkning gör det kommunen till den som tog emot minst i länet – drygt en nyanländ per tusen invånare – och även i hela riket blir det en placering på den understa fjärdedelen, enligt en genomgång som Journalism++ gjort tillsammans med Aftonbladet.
– Kommunen har inte tagit sitt ansvar under lång tid, och det har främst hänvisats till den svåra bostadssituationen, säger Kristina Edlund, kommunstyrelsens ordförande i Linköping (S).
Hon är kritisk till det jämförelsevis lilla antal flyktingar Linköping tar emot, men poängterar att siffrorna inte visar alla nyanlända. En del väljer att flytta till Linköping i så kallat eget boende, och dessa syns inte i statistiken. Till Linköping väljer också många att flytta när de varit i Sverige ett tag.
Från 1 juli nästa år vill regeringen införa en ny lag som gör att kommuner kan tvingas ta emot flyktingar. Kristina Edlund tycker att förslaget är bra, även om det skulle innebära ett större tryck på Linköping.
– Vi behöver ta större ansvar, säger hon.
Skulle Linköping ta emot proportionerligt efter folkmängd skulle det bli klart mer än dubbelt så många nyanlända. Skulle kommunen klara det?
– Bostäder är den största utmaningen, och där gör vi stora satsningar nu. Vi har professionella lärare och skolor som tar hand om ensamkommande och SFI som är framgångsrikt. Med hjälp av det extrastöd som regeringen utlovat känner jag att vår stad är förberedd och har möjlighet att ta emot fler.
Situationen ser väldigt olika ut i olika städer. Norrköping tog emot mer än dubbelt så många nyanlända som Linköping. Även Motala, en klart mindre kommun, tog emot fler än Linköping.
Valdemarsvik är den kommun i länet som tar emot flest människor från andra länder, och ligger i det absoluta toppskiktet i hela landet. När det gäller nyanlända flyktingar tog kommunen emot 55 under första halvåret i år, vilket ger ett snitt på drygt sju per tusen invånare.
– Det är inget kommunen kan påverka. Migrationsverket upphandlar platser direkt, och vi har många tomma bostäder, säger kommunalrådet Helen Johansson Kokkonen (S).
Men det är mycket mer än bostadssituationen som måste fungera. Hur går det med skola och SFI?
– De åker till Söderköping och får SFI-undervisning där. Det samarbetet fungerar väl. Det fungerar bra i kommunens skolor också, men det är en hög koncentration. I Gusum är det nästan 30 procent som har annan bakgrund, och det ställer förstås krav på alla nivåer.
Det har varit tufft för kommunen. För ett par år sedan var det språkförbistringar och stök i livsmedelsbutiker och på bussen, berättar Helen Johansson Kokkonen.
– Det var mycket oro. Mer än vad samhället kunde bära.
Oron ledde till något de kallar Valdemarsviks-modellen, med en kommunanställd länk mellan de nyanlända och övriga samhället, finansierat av Migrationsverket och fastighetsägarna. Sedan dess har allt flutit mycket bättre. Johansson Kokkonen poängterar också hur mycket organisationer som Svenska kyrkan, Röda korset och Lions gjort för integrationsarbetet.
– Det är många goda krafter här. Men det är klart att vi inte klarar hur mycket som helst.
Om det började fördelas proportionerligt skulle ni ta emot många färre. Skulle det vara bra?
– Jag vet inte. Att allt är proportionerligt är inte det viktigaste. Det viktigaste är att alla solidariskt delar. För oss fungerar det bra nu. Vi behöver fler människor i vår kommun, och rätt hanterat är de här människorna en jättetillgång för oss om de väljer att stanna.