Det menar Helene Gestrin, åklagare på Linköpings åklagarkammare, som ännu inte har åtalat någon för olaga förföljelse.
När lagstiftningen skärptes för ett och ett halvt år sedan var förhoppningarna i landet stora. Genom att klumpa ihop flera brott och kalla dem stalking, skulle straffen för gärningsmännen bli strängare. Äntligen skulle det bli lättare att få hejd på främst männen som förföljer sina före detta partners.
Under förra året väcktes dock endast 117 åtal om olaga förföljelse i hela landet, varav fyra i Norrköping.
Katinka Ingves på kvinnojouren i Linköping är en av dem som hoppades på den nya stalkinglagen.
– Det lät väldigt bra eftersom många av tjejerna vi träffar blir förföljda, men vi märker ingen skillnad överhuvudtaget. Lagen känns tandlös. Vi är besvikna att det inte blev mer, säger hon.
Läggs ner
Under förra året fanns fem brottsmisstankar i Linköping med slutlig rubricering olovlig förföljelse. Samtliga förundersökningar lades ner.
– I våra ögon beror det på att vi inte har lyckats leda i bevis att de brotten har inträffat och då kan vi inte åtala. Men det betyder inte att vi inte har åtalat för gärningarna, de har bara inte fått den rubriken, säger Helene Gestrin, kammaråklagare och relationsvåldsspecialist i Linköping.
Däremot är straffet för de enskilda gärningarna lägre. Straffet för till exempel olaga hot eller sexuellt ofredande blir ofta böter, medan straffet för stalking är fängelse upp till fyra år.
Peter Sundström är före detta rådman i Linköping. Han tycker att åklagarna borde testa den nya lagen för att få fram prejudicerande domar.
– Är de tveksamma borde de ta upp fall och se vad domstolen säger. Så länge några gränser inte är fastlagda kan man alltid pröva sig fram, säger Peter Sundström.
Svår att använda
Helene Gestrin konstaterar att stalkinglagen inte lever upp till samhällets förväntningar.
– Varje gång lagstiftaren instiftar en ny paragraf förväntar sig naturligtvis samhället att vi använder den, men det är inte alltid vi kan det, säger hon.
Det kan bero på fyra olika saker, menar kammaråklagaren:
* Lagstiftningen är feltänkt
* Lagen ska bara användas i mycket sällsynta fall
* Polis och åklagare har inte rätt utredningsverktyg
* Polis och åklagare gör fel
Inte spåra IP-adresser
Vad det handlar om i just Linköping kan hon inte uttala sig om utan att ha detaljstuderat alla ärenden, men Helene Gestrin påpekar ändå att hon är missnöjd med vad polisen får och inte får göra.
– Man har gett oss en ny brottsrubricering och skärpt synen på förföljelsen, men vi kan ändå inte utreda olaga förföljelse på samma sätt som grov kvinnofridskränkning eller grov misshandel, säger hon.
Vid det senare har polisen till exempel rätt att ta in telefonlistor och spåra IP-adresser, men inte när det gäller stalking. Anledningen är att straffet för stalking saknar en nedre gräns i straffskalan.
– När vi har en lag som inte används i den utsträckning det är tänkt tycker jag att rättsväsendet och lagstiftaren ska titta på varför, säger Helene Gestrin.
Alla är däremot inte lika kritiska. Torsten Angervåg, chefsåklagare i Norrköping, är nöjd med tre dömda stalkers på ett och ett halvt år. Han tror på den nya lagstiftningen.
– Intentionen är bra, ge oss lite tid att utforma rättspraxis.