- Jag kunde aldrig föreställa mig att folk kan leva så här. Det känns som om jag har varit med i en film, det är overkligt att det hänt, säger István.
Det var tidig april då tre yngre män i en brittiskregistrerad bil stoppade István på en gata i Stockholm.
Han beskriver att den som inte har pengar i Rumänien får problem med allt, medan den som har pengar klarar sig bra. Så var det för hans familj. Av föräldrarna fick István startkapital till ett eget företag som handlade med timmer. Men affärerna gick snett.
- Jag var för ung och naiv. Jag har förlorat mycket pengar. Men jag skäms för att be mina föräldrar om mer hjälp.
Företaget hade gett honom kontakter med Sverige. István såg människor som inte var stressade av fattigdom, tjänade gott om pengar och kunde låna i bank till hus eller en ny bil. Han begav sig till Stockholm för att söka jobb.
Männen i den brittiska bilen såg förstås direkt att han inte var svensk, menar István.
- De pratade på om jobbet de erbjöd. Det gällde att lägga sten. Det lät mycket bra, de visade papper och sa att det var ett vitt riktigt jobb. Tusen kronor om dagen och mat och husrum.
- Jag blev jätteglad och tänkte: Då kan jag jobba hårt ett tag och starta på nytt hemma med de där pengarna.
Samtidigt, på en biltvätt i utkanten av London, jobbade Simeon tolvtimmarspass med att spola fordon. Tre år tidigare hade han lämnat Bulgarien i hopp om ett bättre liv i väst.
"Allt lät bra"
När rekryteringsbilen stannade vid biltvätten frågade föraren efter vägen till en butik. Sedan ville hon veta var Simeon kom ifrån och om han var intresserad av ett bättre jobb som stenläggare i Sverige.
- Hon erbjöd en riktigt bra lön. Allt lät bra, säger Simeon.
Två veckor senare var han på väg med sin nya "arbetsgivare". Men det blev inte Sverige. De irländska resande tog sina arbetare till Danmark och slog läger med husvagnar och husbilar på en campingplats.
- Men de hittade inga jobb. De pengar jag hade tog slut. Jag frågade flera gånger: Var finns jobben, och när får vi betalt? De svarade hela tiden imorgon. Och polisen kom och frågade ut oss flera gånger, berättar Simeon.
Efter två veckor tog den irländska gruppen ombord sina arbetare på ett lastfartyg mot Göteborg. Efter stopp i mindre orter slog de läger i Linköping, på parkeringsplatsen vid bensinstationen i Tallboda.
Mot Linköping
Samtidigt kom den grupp irländare som rekryterat István med sina arbetare till sörmländska Oxelösund. Husvagnslägret slogs upp vid en bensinmack. Det snöade. Det tog en vecka innan irländarna hittade några villaägare som ville köpa stenläggarjobb.
- Det var omänskliga omständigheter men de bryr sig inte om människor. De hade plockat ihop folk, en del var alkoholister, när arbetsdagen var slut fick de vodka och gick med på att jobba nästa dag. Jag tänkte: Det här är skit, men att jag skulle stanna en månad eller så och få ihop pengar, säger István.
Polisen körde bort gruppen från parkeringsplatsen. Irländarna styrde mot Linköping.
På parkeringen i Tallboda förenades grupperna. István, och två andra bulgariska unga män, inkvarterades i den slitna husvagn där Simeon bodde.
István och Simeon berättar hur deras arbetsgivare fungerar som arbetsledare och kontaktar villaägarna. På perfekt och artig engelska gör de upp affärer. På morgnarna väcktes István, Simeon och de andra av knackningar på husvagnen klockan fem. De skjutsades till villorna där jobb skulle göras och fick arbeta tolv, tretton timmar i sträck.
Ingen moral
Vissa dagar fick de lön - men bara några hundralappar, och inte mat. Ibland gick tre-fyra dagar utan att de fick lön alls.
- Jag klagade men de sa åt mig att hålla käften eller hamna på gatan. De behandlar människor som skit, säger Simeon.
- De har ingen moral och inga regler. Vi hade ingenstans att duscha heller, kunde inte tvätta oss på två veckor, säger István.
Varför stannar man och fortsätter utföra ett fysiskt mycket tungt arbete under sådana förhållanden?
För att arbetsgivarna ser till att man blir beroende av dem, svarar Simeon och István.
- Jag hade ingen aning om att allt var så dyrt i Sverige. Mina pengar var slut. Svenskarna kan ta ut pengar på kreditkort men jag hade inget kort, jag måste ha kontanter. Jag var tvungen att stanna med dem, säger Simeon.
Ilskan grodde hos männen i husvagnen. De beslöt att spara vad de kunde de dagar de fick lön, och hoppa av. Till sist, säger Simeon, hade de runt två tusen kronor var.
I egen regi
Då hyrde de ett enkelrum på Tallboda motell och stannade fem nätter. Hos villaägare de fått kontakt med gjorde de svarta stenläggarjobb i egen regi.
- Irländarna blev arga, det blev ett jävla liv. Fyra arbetare försvann ju från dem. De hotade oss, sa att de skulle ange oss för polisen och att vi stulit deras verktyg och maskiner. De erbjöd mig bättre lön för att komma tillbaka men jag vägrade, säger István.
Simeon, István och de andra två bulgarerna har hela sommaren haft kontakt med en svensk familj i Linköping som reagerat på deras usla förhållanden. Familjen har bjudit dem på mat, köpt en begagnad bil så att männen kunnat ta sig fram och hyrt en etta med kök åt dem. Familjen har också anlitat dem för stenläggningsarbete. I slutet av sommaren betalade familjen flygbiljetter åt Simeon och de två bulgarerna så att de kunde lämna Sverige.
Tillbaka på biltvätten
Idag är Simeon tillbaka i London och tolvtimmarspassen på biltvätten. Också ett skitjobb, säger han.
- Men jag har i alla fall en liten lägenhet, en dusch, och en tvättmaskin.
István har stannat ytterligare en tid i Sverige och skaffat kunder som han gjort svarta stenjobb åt. Han säger att det är fel, ett land behöver skatteinkomster - men anser att han inte har något val.
När vi möter honom är han spänd. Han säger att han känner sig stressad, ligger vaken på nätterna, röker och somnar framåt gryningen. Han som skulle tjäna ihop pengar för att starta ett nytt liv i Rumänien har knappt råd med en biljett hem från Sverige. När han talar med sin mamma i telefon vågar han inte berätta sanningen.
Vill komma hem
- Det enda jag vill nu är att komma hem till familj och vänner. Men jag vet inte vad jag ska leva av, säger István.
Jag frågar Simeon om han tror att svenska villaägare vet hur stenläggarna som han, István och de andra har det.
- Nej, nej, de vet ingenting. Och de bryr sig inte om oss, de vill bara ha jobbet fixat och så är det bra med det, säger Simeon.
Han är säker på att till våren är de irländska och brittiska arbetsgivarna tillbaka till Linköping med nya svartarbetare som utnyttjas.
- Polisen gör ingenting. De kör iväg irländarna men de flyttar bara sina läger och arbetare till nästa stad. Polisen kan nog inte stoppa de här människorna, säger Simeon.