"Mina föräldrar försökte så gott de kunde. Mamma lärde sig att prata utmärkt svenska, bättre än den pappa förmådde. Min mor brukade kokettera med att folk sa att hennes knappt hörbara brytning bar ett stråk av norrländska. Själv hade jag gärna sett en gnutta mer assimilering, fast jag inte kände till ordet, när mamma och pappa pratade högre än alla andra på spårvagnen i Norrköping. Pinsamt. Ibland talade de ungerska i samma tonläge. Ett öde nästan värre än döden för ett barn att bevittna."
Vad gör det med en flicka att växa upp med två föräldrar som flytt från krig efter att ha förlorat hela sina familjer i Förintelsen? Vilka sår, drivkrafter och perspektiv kommer ur det?
Det ska vi tala om i den här intervjun med journalisten Margit Silberstein, 69.
– Åh vad underbart, du talar östgötska! utbrister Margit och skiner upp när vi hälsar.
Ja, men tyvärr inte Norrköpingsdialekt, bara Linköööping.
– Ja, men det duger bra det också, säger Margit.
Uppväxtskildringen som inledde den här texten är hämtad ur en kolumn Margit skrev i Dagens Nyheter i våras. Efter många år som anställd i Sveriges Radio och Sveriges Television, de sista som politisk kommentator i Aktuellt, är Margit idag frilans och bland annat kolumnist i DN och Godmorgon, världen i P1.
Sina första journaliststeg tog Margit på Norrköpings Tidningar och Motala Tidning.
– Det fanns en vinjett i NT som hette Unga författare, där skrev jag sagor när jag var riktigt liten. Sen när jag blev äldre medverkade jag på ungdomssidan. En lärare bad oss en gång rita vad vi ville bli som vuxna. Då ritade jag författare.
Författardrömmen lades åt sidan och i stället sökte sig Margit till journalistiken.
– Jag fick jobb på Motala Tidning 1973. Jag fick göra allting, från att ringa och fråga pastorsexpeditionen om vem som hade dött till att bevaka kommunfullmäktige. En bra skola.
Du fick smak för yrket?
– Ja verkligen. Men jag ville till en större stad och fick efter ett år i Motala sommarjobb på Kvällsposten i Malmö. Jag blev kvar i Malmö och var med när Radio Malmöhus startade 1977. Efter Malmö kom jag till Stockholm och jobbade på Svenska Dagbladet, Ekot, SVT och även en tid på Göteborgs-Posten.
Du har varvat skrivande med radio och tv, har det varit lika roligt?
– Ja, på olika sätt, men roligast är att skriva. Det är där jag landar.
Och författardrömmen?
– Ja, Bonniers har bett mig skriva om mig själv och min bakgrund. Så snart ska jag åka till Rumänien, leta i arkiv och gå i mammas och pappas fotspår.
Föräldrarna Ili och Ernst förlovade sig hemma i Rumänien innan andra världskriget bröt ut. Sedan separerades de och förlorade hela sina familjer i Förintelsen.
– Mamma kom till Sverige 1945 efter att ha överlevt läger och pappa kom några år senare. Norrköping var en av de städer som tog emot judiska flyktingar. De visste först inte att de båda var i livet men lyckades hitta varandra.
Hur då?
– De annonserade i tidningar, det var så många judar gjorde, efterlyste släktingar i olika tidningar i USA och Palestina.
I Norrköping bodde familjen först på Genaralsgatan, nära Nya Torget, sedan i Eneby centrum när det byggdes. Ili hade jobb i badhuset och Ernst på Yfa (Förenade yllefabrikerna).
Varför har det dröjt så pass länge innan du skriver den här historien?
– Det är läskigt, väldigt nära mig själv och mamma och pappa. Jag har inte vågat närma mig det tidigare, så jag blev glad när jag blev tillfrågad.
Idag är föräldrarna döda. Margits yngre bror Willy är också journalist med förflutet på bland annat Sveriges Radio, Expressen och Svenska Dagbladet.
– Vi har en jättebra relation och det har nog med våra föräldrars bakgrund att göra. Man blir väldigt påverkad av föräldrar som har ett sånt trauma med sig. Det går i arv på nåt sätt och då är det skönt att dela det med ett syskon.
Går i arv hur då?
– Om ens föräldrar har förlorat allting, så bär man som barn med sig en skuld. Man vill vara snäll, ersätta det de hade förlorat, vilket man såklart inte kan. Och så tycker man hela tiden synd om dem så man kan aldrig bli arg på riktigt. Både mamma och pappa såg sina döda syskon i oss barn. Såna saker är skönt att ha en bror att prata med om. Jag har förstått att många som har vår bakgrund känner likadant.
Har din bakgrund gjort dig mer engagerad i flyktingfrågor?
– Ja, jag har skrivit mycket om flyktingpolitik och jag är vaksam på hur rasism kan uttrycka sig. Inte så att jag är bättre än nån annan, men jag känner igen det och säger ifrån i det lilla. Det behöver inte bara handla om judar, det kan vara andra grupper också, som romer eller homosexuella.
Har du fått många tittarreaktioner under åren som tv-kommentator?
– Ja, det kommer många mejl från tittare. Från hur man ser ut i håret till att man hatar de olika partierna. En gång på 90-talet, när jag var på Aktuellt första vändan, fick jag 500 kronor i ett kuvert från en anonym tittare som tyckte jag borde gå till frisören. Jag bjöd på tårta på redaktionen för pengarna.
Hur kändes det?
– Klart att man tar vid sig. Det mest obehagliga har varit de gånger de påtalat att jag är judinna. Förrförra sommaren när NMR var i Almedalen så skrev jag om det i Dagens Nyheter och då kom det en del obehagliga, hotfulla reaktioner.
Hur tycker du att public service har hanterat kritiken från högerkanten, den om att nyhetsrapporteringen är vänstervriden?
– Det finns en större vaksamhet nu eftersom det stormar kring det med jämna mellanrum. Sen har ju public service som många andra haft svårt att förhålla sig till Sverigedemokraterna.
Hur har du själv tänkt när du kommenterat SD?
– Ibland har det varit lite knepigt. Jag har haft ett stort nätverk bland alla partier, men det har jag inte lyckats bygga upp i Sverigedemokraterna. Till en del beroende på att de varit skyggare gentemot media. Sen ska jag erkänna att min bakgrund har gjort det svårare att ha en närmare relation med dem, vilket gjort att jag tänkt noga på att vara balanserad i kommentarerna.
– Men nu är allt annorlunda. Idag behandlas Sverigedemokraterna som ett parti som alla andra. Det sker en normalisering hela tiden.
Margit Silberstein tillhör dem som fallit för SVT:s åldersgräns, den som innebär att anställningen avslutas när man fyllt 67 år.
– Jag hade gärna fortsatt. Jag saknar redaktionslivet och samtalen med kollegorna. Jag känner mig inte färdig så jag tror det är viktigt för mig att fortsätta och ha projekt. Så det känns bra att skriva boken nu.