Närproduktion, småskalighet och en verksamhet som är i samklang med djur och natur.
Östgötadagarna har blivit en viktig tradition för att lyfta fram den östgötska landsbygden.
Alpackor är ingen vanlig syn i Östergötland, men på mjölkgården Brink i Stjärnorp, Vreta kloster, finns 18 kameldjur av den här sorten. De älskas för sin magnifika ulls skull. Ull som är mjukare, varmare och glansigare än exempelvis fårull.
Sedan ett år finns ett litet spinneri på gården, där Annica Jonsson spinner garn av egen och inlämnad ull från främst får, alpacka, angorakanin och mohairget.
– Det går att spinna av katt- och hundhår också, men det går åt minst ett kilo ull och stråna bör vara åtminstone fem centimeter långa.
Här görs allt från grunden. Annica och närmsta grannen Åsa Fritzsche klipper, rensar, tvättar, tovar, spinner, stickar och väver efter egna mönster.
En av alpackorna, fyraåriga Onyx, har en alldeles särskild plats i Annicas hjärta. Hans mamma blev dödssjuk när hon bar honom och Annica trodde att hon skulle kasta fölet.
Men ut kom Onyx, som behövde flaskmatas i början på grund av sin dåliga balans, och snabbt märkte Annica att han inte såg. Fölens ögonlins fästs tidigt i fosterstadiet och stoets sjukdom kan vara orsaken till att Onyx föddes med grå starr.
– Mamman fick en bjällra runt halsen så att Onyx alltid hörde var hon befann sig.
När han blev lite äldre och behövde flytta från damhagen till herrhagen fick bjällran övertas av bästa kompisen Amarelli.
– Flocken har hela tiden tagit väl hand om Onyx och anpassat sig till hans handikapp, berättar Annica. Exempelvis har de lekt mer stillastående bufflekar med honom än rusa runt i hagen, som de annars ofta gör.
För att han som föl ändå skulle få rusa av sig hittade han och mamman på ett system där hon stod blick stilla och Onyx sprang runt henne.
Bästa kompisen Amarelli är död nu. Han träffades av blixten. Mamma Liqoritza är också borta.
Men Onyx klarar sig fint och har rent av blivit en av de kaxigaste i hjorden.
Skarp syn är inte allt här i världen.