Alliansregeringens avsikt med åtgärden Sysselsättningsfasen, eller Fas 3, är att långtidsarbetslösa genom placeringar hos företag, så kallade anordnare, ska komma närmare arbetsmarknaden.

– Det gör man inte. Det är helt fel. Man kommer längre och längre bort från arbetsmarknaden i den här åtgärden, säger Ulla.

Ulla Karlsson är en person som utstrålar handlingskraft och positivt tänkande. Hon är utbildad tandsköterska, har högskoleutbildning och har drivit eget företag i många år. År 2010 började ekonomin i det egna företaget svikta. Till sist tvingades Ulla Karlsson inse att hon måste lägga ned företaget och söka anställning för att undvika att gå i personlig konkurs.

Artikelbild

Då var Ulla 56 år och övertygad om att åldern inte spelar roll så länge man har relevant kompetens att bidra med på arbetsmarknaden.

– Jag tänker fortfarande så, att jag ska ha ett jobb, säger Ulla.

Ulla säger att det kan finnas vissa fördelar, för vissa personer, med åtgärder som Sysselsättningsfasen/Fas 3. En del behöver ett socialt sammanhang och träffa andra i samma situation.

– Men jag är hatisk till systemet som sådant. Det här är förvaring, ingen aktivering som politiker eller arbetsförmedlingen säger. I så fall skulle aktiveringen leda någonstans! Men vi som hamnat i Fas 3 fastnar i systemet, säger Ulla.

Under åren som arbetslös har Ulla gått från att vara en stark, positiv person till att tvivla på sig själv, känna sig sänkt, deprimerad, värdelös och arg, beskriver hon själv.

Under tiden som Fas 3-placerad har Ulla skrivit en bok om villkoren hon och andra Fas 3-placerade lever under. Boken ”Rapport från en arbetslös” kom ut 2013 och skildrar hur Ulla blir kallad till mer eller mindre fruktlösa möten efter möten på arbetsförmedlingen, ideligen får nya handläggare, söker jobb men inte får napp, skickas på ”kurs” efter kurs i att skriva meritförteckning och personliga brev, och mer och mer börjar tänka i negativa spiraler.

Då Ulla blev beordrad att välja sin första Fas 3-placering valde hon en skola i Linköping, eftersom hon tänkte att skolan åtminstone då skulle få de 5 000 kronorna som staten betalar arbetsgivaren för att sysselsätta henne.

– Men sen insåg jag att pengarna inte alls gick till den enskilda skolan utan in i kommunens kassa, säger Ulla argt.

”Utnyttjad” är ordet hon använder för tiden på skolan.

– Jag kände mig inte utnyttjad av skolan, utan av systemet. Där gick jag och gjorde ett gott jobb och fick kanske sex tusen kronor i månaden för det, medan kommunen fick fem tusen kronor av staten för att ha mig där. Jag kände mig som skit, säger Ulla.

Två månader stannade hon på skolan. Sedan krävde hon att få avbryta.

Därefter har hon haft ytterligare tre placeringar, hos en ideell organisation och två privata arbetsgivare.

Tanken att hon ska hitta en arbetsgivare som ser hennes kvalifikationer bär hon fortfarande.

– Men omkring mig ser jag så mycket uppgivenhet. Människor som har resignerat, säger Ulla.

I en undersökning som Arbetsförmedlingen genomförde 2013 svarade en majoritet av de tillfrågade personerna i Sysselsättningsfasen/Fas 3 att de var nöjda med den anordnare de var placerade hos.

– Det är klart att de svarar! säger Ulla ilsket som anser att frågan var felställd.

Hon menar att det är en mänsklig strategi för att överleva mentalt, att acceptera den situation man befinner sig i – även om man avskyr den.

– Är man tvingad av staten som vi arbetslösa är att delta i det här, då försöker man välja det minst dåliga och hitta en placering som känns under omständigheterna okej. Som man frågar får man svar, det är inte konstigt att många svarar att de är nöjda, säger Ulla.

susanne.hasselqvist@corren.se